Tag Archive | Nokota

Butten / The Butte

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Vår gård ligger alldeles jämte en allmän grusväg med boningshuset på södra sidan och ladugården på norra sidan. Det finns många sidor till att bo så och en av dem är att det är svårt för förbipasserande att missa vad vi har för oss på gården.  Eller, jag misstänker att det ofta är så att vi får förbipasserande att undra vad det är vi har för oss här på gården. Ett av dessa tillfällen var när vägens diken gjordes vid och vi frågade om entreprenören inte kunde tippa de uppgrävda vägmassorna från dikeskanten i en hög i vår hage. Vägarbetarna blev bara glada över att slippa köra de fyra kilometerna till den egentliga tipplatsen men det var många undrande blickar som kom från de förbipasserande. Blickarna blev inte mindre undrande när högen sedan fick sitta där orörd, förutom att dess topp blev lite tillplattad. En del kände sig till och med manade att fråga vad högen var till för.

DSC04543

Like the house and barn the butte is very close to and visible from the road.

För gårdens invånare var det dock aldrig någon fråga om vad högen var bra för. En hög med grus är bra till mycket. Man kan klättra upp på den, man kan kana, eller vintertid åka släde, ner för den. Utsikten från dess topp är härlig, det otäckta gruset verkar ha en något frånstötande effekt på insekter men uppe på toppen har ett par plantor gullusern tagit fäste och erbjuder ett uns unikt betande. Högen är också trevlig att titta på. Vi kallar den “the Butte” och ibland på svengelska “Butten”, även om vi vet att den är långt från de riktiga buttes, men den är en trevlig påminnelse av dem och det gör oss glada.

DSC03994

Although the grass is greener, the butte is more interesting for the Sápmi goats.

“Butte” kommer från franskan och betyder ursprungligen liten kulle men den riktiga definitionen idag är isolerad kulle med branta sidor och en liten, tillplattad topp. Benämningen är ofta återkommande på USAs stora slätter där band av kullar bryter upp det annars platta landskapet. Där behöver en “butte” inte alltid ha en tillplattad topp, men i nokota®hästarnas hemområde är just den typen av kullar typiska landmärken och för oss en stor del av Norddakotas atmosfär. När vi kommer körandes på väg 13 från öst är det när landskapet börjar bli kuperat som vi känner att vi närmar oss vårt mål och riktigt hemma känner vi oss när vi får syn på de speciella höjderna som vi så ofta vilar ögonen på när vi besöker Kuntz Ranch.

DSC03902

Getting close. Kuntz Ranch is situated just behind those blue buttes.

Inte långt från Kuntz Ranch finns en mycket intressant butte, som ensam reser sig över den omgivande prärien. Det är Shell Butte och om namnet skvallrar om är den full av snäckskal, men fossila sådana från många miljoner år sedan då Norddakota fortfarande var en del av det enorma Nordamerikanska inlandshavet. Där finns mycket att studera för en geologiskt intresserad och från dess topp känns verkligen den vidöppna prärien långt in i själen. Det finns många fler buttes i Norddakota och kanske den mest spektakulära men definitivt den mest resliga är White Butte i sydvästra hörnet av staten. Med sina 1069 meter över havet är den statens högsta naturliga punkt men det är inte så mycket dess storlek som får den att stå ut som dess färg. White Buttes sedimentärbergarter har en hög kalkhalt vilket ger den en ljusgrå färg och en frodig försommardag ser den närmast surrealistisk ut från håll.

DSC04881

I never did go all the way to White Butte that early summer day and I still wonder if what I captured on the photo was real or just a mirage.

Inte riktigt så surrealistiska men mycket praktfulla är kullarna kring Linton, där Nokota® Horse Conservancy har sitt säte. Under många somrar nu har sluttningarna betats av nokota®hästar och det var på en av dem som en dag ett föl fångade extra mycket av Seths uppmärksamhet. Fölet lekte för sig själv i ett snöbärsbuskage och tycktes särskilt smälta in då fölets färg var nästan densamma som buskarnas bark. Han verkade så lekfull men också vänlig och med vetskap om att han var son till en av Seths favorithingstar Lakota Dancer köpte Seth omsider fölet. Den unga hingsten fick sitt namn efter buskarna, på engelska Buckbrush, och växte upp till en ståtlig avelshingst som nu har avkommor i flera länder och drar just nu blickarna till sig hos sina nya ägare i Frankrike. “Bucky” själv hann inte uppleva vår lilla Butte innan han flyttade söderut, men den är ett populärt tillhåll för hans fyra svenska avkommor.

Läs gärna mer on Buckbrush på hans egen sida.

DSC03201

There is just something about the butte that makes it fun to hang out by. And half way up it stands Vargfura, one of Bucky’s Swedish offspring.

~~~~~~~~~~

Our farm sits right on a small gravel county road, with the house on the south side and the main barn on the north side. Living like this has many sides to it and one of them is that it’s hard for people that drive by to miss what we’re up to on the farm. Well, I suspect that a lot of times it’s rather that we make people wonder what we’re up to. One of those times was when the road department was redoing the ditches and we asked them if they could just put the waste road side masses, a mix of soil and gravel, in a pile in our pasture. The road workers were happy that they didn’t have to drive the four or so kilometers to the official dump site but many were the ponderous looks from people driving by. And the looks didn’t get fewer when the pile was left there as it was, except for having it’s top flattened into a little plateau. Some even had to ask what it was for.

DSC04795

Watching Sápmi goat Blinka on the butte convinces me that it has a purpose.

For the farm’s inhabitants there was never any question what it was for, however. A pile of gravely soil is great for many things. It can be climbed up onto, it can be slid, or in winter time sled, down off of, it offers a nice view from the top, the open gravel seems to offer some protection from biting insects and it even offers some unique grazing with a couple plants of yellow alfa-alfa surprisingly having taken hold on the plateau. And it’s nice to look at. We call it “the butte”, well knowing that it is far from the real deal buttes, but it is a fun reminder of them and it makes us happy.

DSC01138

The Helsinge sheep definitely seem to have found a use for the butte, too.

“Butte” comes from French and means “small hill”, though officially a butte is an isolated hill with steep sides and a small flattened top. The word is often recurring on the Midwestern plains where bands of grassy hills break up the otherwise flat landscape. There, a butte does not always have to have a flattened top, but in the nokota® horses’ homeland those kinds of hills are typical landmarks and for us a big part of the North Dakota spirit. When driving in from the east on HWY 13 it is when we see the first bands of hills that we know we’re close to our goal and then comes that lovely sight of the buttes that we so often rest our eyes on when visiting at Kuntz Ranch.

IMG_3855

A young Bucky offspring on Kuntz Ranch enjoys the ranch’s hillsides with his dam.

Not far from Kuntz Ranch there is one very interesting, isolated butte, the Shell Butte. As it’s name suggests, it is full of shells, but fossil shells from millions of years ago when North Dakota was still a part of the great Western Interior Seaway and from atop the view is breath taking. There are many more marvelous buttes throughout the state and maybe also the most spectacular but definitely the greatest is the White Butte in south western North Dakota. With it’s 1069 meters above sea level it is the highest natural point of the state but it is not so much the size as it’s color that makes it stand out. The mud- and claystone of White Butte has a very high lime content making it a light grey color and on a lush early summer day the butte looks almost surreal from a distance.

IMG_2034

From the top of Shell Butte the prairie feels more wide open than ever.

Not so surreal but quite lovely are the hills around Linton where the Nokota® Horse Conservancy has it’s office. In some of them nokota® herds have been grazing for many summers and it was on the slope of one of these hills that one foal stood out extra to Seth and caught his interest. Within a patch of buckbrush a colt of a color nearly the same as the brush’s bark was playing. He seemed so playful and good natured and knowing he was a son of Lakota Dancer, Seth eventually bought the colt. The colt was named Buckbrush and grew up to become quite the eye catching stallion who now has offspring in several countries and is currently showing off in France at his new owners. “Bucky” himself never got to see our own little butte before he moved south but his four Swedish offspring all enjoy hanging out by it.

Read more about Buckbrush on his own page.

What better way of showing off the North Dakota spirit than a Nokota in the foreground of some buttes. Buckbrush and Seth did an amazing job helping Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

What better way of showing off the North Dakota spirit than snowy buttes with a Nokota® in the foreground. Buckbrush and Seth did an amazing job helping photographer Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

Advertisements

Inte en pålitlig häst? / Not a reliable horse?

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Från ett par olika håll har jag hört åsikter om vildhästar som jag finner rätt förvånande. Människor som inte har någon egen erfarenhet alls av vildhästar har talat om hur opålitliga de är och att även om man skulle kunna tämja en så skulle den aldrig vara lika pålitlig som en häst med tamt ursprung född i domesticerad miljö. Det vilda skulle dessutom följa med i generationer. Jaha? Kanske borde jag vara tacksam för dylika råd och lägga av med nokota®hästar och skaffa någon helt domesticerad ras istället, men jag tror våra nokotas® måste ha hjärntvättat mig, för jag kan bara inte släppa dem. På något sätt lyckas de snärja in mig att tro att kontakten jag får med dem är djupare än med andra hästar jag haft. Jag, som aldrig varit något direkt hästgeni, har lyckats få en trevlig, tam kompis som t.o.m. går att rida av hästar som innan bara gått så fritt och ohanterat det går i de stora hagarna på och kring Kuntz Ranch. Det måste vara ett tecken på …opålitlighet?

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Hur jag än ser på det så kan jag inte se något annat än att nokota®hästarna är precis lika pålitliga som vilka andra hästar och därtill med den där speciella kontakten. För jag tror inte att det är något märkligt undantag att vi själva nu har två hästar som går i ridskoleverksamhet, särskilt inte när jag tänker på att det finns det fler nokotas som gör, som dessutom har en mycket mer fri uppväxt än våra Ronnie och Rosamunda. De båda bär eleverna på dagliga lektioner, busar i hagarna och vilar däremellan tryggt i sina spiltor. De har även redan varit runt och visat upp sig på flertalet olika kurser och tävlingar, nu senast var det Ronnie som vann räven i en Hubertusjakt tillsammans med Helen Thorstensson. En gren som en hel del nokotas® i östra USA numer tryggt tar sina ryttare genom. Nokotas® som är födda och uppväxta i North Dakota.

DSC03885

Ronnie playing domestic horse at a dressage show together with Helen Thorstensson.

Inte heller tror jag det är något undantag att vår Grå Törnskata efter att ha levt fem år helt ohanterad nu blir både riden och får dra det ena arbetsredskapet efter det andra.  För det var ju de helt vilda hästarna från nationalparken som visade sig så trevliga och pålitliga som fångade familjen Kuntzs intresse till att börja med. Förutom Bad Toe -hästen som alltid drog in bensinpengarna i Cowboy Race och sedan tryggt bar barnen som ville skritta av honom efter löpen, så finns det många fler exempel, som Reasy, som fick sitt namn för att hon var så lätt att rida in -Real Easy. Ett annat exempel på nokota®hästarnas otroliga förmåga att knyta band med sina människor fick vi se i helgen som var, då Jerusha Steinert och NHC-uppfödde Mesabi Warrior tog Grand Champion-titeln i “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha  och fyraåriga Mesabi som var en helt ohanterad hingst fram till för sex månader sedan, tog sig i helgen med bravur igenom tävlingens fyra grenar frihetsdressyr, cowboy dressage, extreme cowboy race och en avslutande freestyle final. Grenar som alla bygger på god kommunikation med hästen. Jerusha är en otrolig hästmänniska men jag har ändå svårt att se att det skulle gå med en opålitlig häst.

Grå Törnskata helping us feed the farm's all critters.

Grå Törnskata helping us feed the farm’s all critters.

Så medan Ronnie tryggt sover utsträckt i sin ridskolespilta så fortsätter jag tryggt att leva med våra nokota®hästar. Läs gärna mer om Ronnie på hennes egen sida och besök gärna också Jerushas hemsida här.

~~~~~~~~~

In a couple places I have picked up some opinions on wild/feral horses and mustangs that I find quite surprising. From people that I know have no actual experience of their own of wild horses I have heard that wild horses are so unreliable and even if one would be able to gentle one, it would never be as trustworthy as a domestic horse could be and that the wild would stay with the horses through generations. Alright?Perhaps I should be thankful for such advice and stay away from the Nokota® horses and instead have truly domestic horses, but I think I must have been brain washed by the nokotas® for I just can’t let them go. Somehow they trick me into believíng that the contact I feel with them is deeper than with other horses I have been around. I, that have never been been any horse expert have somehow managed to get a good, tame friend that is even rideable from a horse that previously only have run as free as possible in the large pastures on and around Kuntz Ranch. That must be a sign of …Non-trustworthiness?

Ronnie's first time with someone on her back. The weanlings are eager to learn.

Ronnie’s first time with someone on her back. Rosamunda and the weanlings are eager to learn.

Which ever way I look at it I cannot see anything than that the nokota® horses are just as reliable as any other horse and with that, that special contact. For I don’t think it’s some strange coincidence that we ourselves now have two horses working full time on a riding school, especially not when I think about that there are more nokotas® that do, that had even grown up much more freely than our Ronnie and Rosamunda. They both carry the students through daily lessons, have fun in the pastures and in between rest all relaxed in their stalls.They have also been around to a few shows and clinics already, latest it was Ronnie that caught the (stuffed teddy-) fox in a hunt together with Helen Thorstensson. A discipline that also a fair few nokotas® that were born and raised in North Dakota nowadays securely takes their riders through in eastern US.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

I also don’t think that it’s any exception that our Grå Törnskata after having lived her first five years totally untouched nu is both riden and pulls a bunch of different farm equipment. For it was the truly wild horses of the national park that turned out to be so nice and reliable that caught the interest of the Kuntz family to start with. Other than Bad Toe -the Cowboy Race gas money horse that the kids would fight over to ride for the after race cool down, there are many more examples, such as Reasy, the mare who got her name because she was so easy to start riding -Real Easy. Another example of the nokota® horses’ amazing skill in bonding with their people we got to witness last weekend, when Jerusha Steinert and NHC-bred Mesabi Warrior became Grand Champions of “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha and Four-year-old Mesabi who was an untouched stallion until six months ago rocked the challenge’s four different parts; liberty, cowboy dressage, extreme cowboy race and the finalling freestyle program. Disciplines that all are about communication with the horse. Jerusha is an amazing horsewoman but I still find it hard to see that it would be possible with an unreliable horse.

Mesabi Warrior with his dam running pretty much free on Kuntz Ranch.

Mesabi Warrior with his mother running pretty much free on the North Dakota plains.

So while Ronnie confidently rests flat on her side in her riding school stall I confidently continue to live with our nokota® horses. Read more about Ronnie on her own page and a visit to Jerusha’s website is also highly recommended.

En sagohäst / A fairy tale horse

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

En morgon för några veckor saknades Eyrie från sin hage. Vi hade haft henne hemmavid ett tag för att enklare kunna ge henne vård för ett elakt skavsår så när Seth kom ut till en tom hage på morgonen antog han att hon helt enkelt tröttnat på den långt ifrån präriestandard lilla hagen och stuckit tillbaka till sina vänner på sommarbete ett par km hemifrån. Men hon var inte där. Inte heller hade hon stannat till vid hagen med Blå Åskhök och hans tre flickvänner, eller gått västerut till de tre unghingstarnas hage, trots att hon var i brunst. Vi hade vid det här laget börjat bli rätt oroliga då det verkade märkligt tyst och lugnt runtomkring. Inte alls som andra gånger när någon av hästarna har hamnat på fel sida stängslet. Hagen som Eyrie gick i är mycket avlång med vägen på ena sidan och ett kalhygge på andra sidan. Stängslet såg helt intakt ut mot vägen så vi antog att hon måste gått ut mot skogen även om det inte fanns några uppenbara smitarhål där heller. Så vi provade igen att gå över skogen mot sommarbetet och ropa efter Eyrie. Men inget svar. Vi var nu riktigt oroliga och gick hemåt igen för att börja kontakta grannar. När vi kommit fram till huset och stod och funderade lite utbrister plötsligt Seth att “Där kommer hon ju!”. Mycket riktigt, över kalhygget kom Eyrie lugnt gående, stannade ett ögonblick till på ett litet krön och såg sig omkring för att sedan fortsätta ner mot stängslet och låta Seth släppa in henne igen. Det slog mig där hon kom vandrades att hon inte alls såg ut att vara på fel ställe, utan tvärtom, som om hon var en del av naturen, på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Det fick mig att minnas hur jag som liten kunde sitta och drömma om kvällarna att jag skulle få se en alldeles vit sagohäst komma fram ur skogen. Var det i själva verket Eyrie som var sagohästen?

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for  me.

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for me.

Om jag går tillbaka till mitt perspektiv som barn och tänker på hur jag ur det skulle ha upplevt Eyrie och våra andra Nokota®hästar och det liv som jag får leva med dem så är det uppenbart. Det är en saga som jag aldrig ens hade vågat hoppas skulle vara sann och jag fick bli en del av sagan en mjuk försommarkväll för elva år sedan. Efter ett år som praktikant på Highway 200 Greenhouse i Sutton, Norddakota, avslutade jag min USA-vistelse med en liten resa till västra delen av staten som jag älskade så mycket. Norddakota var då mycket okänt bland turister och så tidigt på säsongen var jag i stort sett ensam även i nationalparken, Theodore Roosevelt, vid Medora. Jag tillbringade dagarna med att bara ströva omkring och insupa Bad Lands-landskapet och de omgivande prärievidderna. En kväll när det var tyst sånär på några avlägsna prärievargars ylande och vindens sus i gräset kom jag fram till ett ganska stort band vildhästar. Hästarna verkade oberörda av min närvaro och jag kunde sätta mig att betrakta dem tills mörkret föll. Det var som en dröm att få vara där och då visste jag ändå inte att det var Nokota®hingsten Wanblee och hans band som jag såg och att det var en hel sagovärld som började öppna sig för mig där i präriegräset.

Wanblee's band in early June 2003.

Wanblee’s band in Theodore Roosevelt National Park, early June 2003.

Det finns dem som anser att Nokota®hästarna som ras bara är påhitt. Att hästarna varken är en unik ras och att de omöjligt kan ha något gemensamt med de hästar som strövade i samma område kring förra sekelskiftet. Att det bara är en barnslig dröm att nokota®hästarna som varit isolerade i nationalparken i 60 år på något sätt skulle kunna säga oss något om äldre tiders hästar. Samma idéer som ledde till att Wanblee och hans band några månader senare skulle jagas in i fållor för att avlägsnas från parken precis som tidigare hänt många andra Nokota®hästar. Men att hästarna har unika karaktärer och påminner mycket om avbildade äldre tiders hästar är oavsett uppenbart för de flesta som har lite erfarenhet av dem och lyckligtvis var familjen Kuntz tidiga nog att upptäcka hästarna så Wanblee och hans band kunde flytta till ett nytt hem och inte åka till slakt som annars hade varit fallet.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Jag kunde inte släppa tanken på vildhästarna och några år senare letade jag mig äntligen fram till Kuntz Ranch där sagan skulle fortsätta. Där fick jag återse Wanblee men också lära känna många andra Nokotahästar från parken och deras ättlingar. Att få leva mitt i bland hundratals vilda hästar på prärien och att nu kunna titta ut genom vårt eget köksfönster och se vår vita sagohäst i skogskanten hade jag inte ens försökt drömma ihop som barn. För sedan dess har Eyrie hållt sig i hagen och hur eller varför hon tog sig ut vet vi ännu inte. Kanske hon bara ville påminna om gamla glömda drömmar som blivit sanna utan att märkas.

Läs gärna mer om Eyrie på hennes egen sida.

Most definitely a dream like view from our own house.

Most definitely a dream like view from our own house.

~~~~~~~~~~

One morning a few weeks ago Eyrie was missing from her pasture. We had had her at home for a while to easier doctor her for a stubborn rash so when Seth that morning got out to an empty pasture he simply assumed that she had got tired of the far from prairie standard little pasture and left to go back to her friends on summer pasture a couple kilometers from home. But she was not there. Neither had she stopped by the pasture with Blå Åskhök and his three mares, nor gone west to the three young stallions pasture, even if she was in heat. We had by now got pretty worried since it seemed strangely quiet around. Not at all like other times when horses have got on the wrong side of the fence. The corral that Eyrie was in is quite long and narrow with the road on the one side and an old clear cut on the other. THe fence looked all intact along the road so we figured that she must have gone out on the forest side even if we saw no obvious holes there either. We tried once again to go across the forest toward the summer pasture and call for her. But no answer. By now we were quite worried and went home to contact neighbors. Before we had reached the house Seth suddenly says “There she comes!”. And correct, across the clear cut Eyrie came walking calmly, stopped for a second on a small crest and looked around to then continue down to the fence and let Seth let her back in. When I saw her come wandering it seemed like she was not at all in the wrong spot, like she was very much a part of the nature in a way I can’t really describe. It reminded me of how I as a child could sit and dream in the evenings about how I would suddenly see an all white horse appear out of the forest. Was that fairy tale horse actually Eyrie?

Another white saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the prairie evening sun.

Another  saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the evening sun.

If I go back to my perspective as a young child how I would have seen Eyrie and the Nokotas® and the life that I get to live with them it is obvious. It is a fairy tale that I would never even had hoped would be true and I became part of the tale a soft early summer’s evening eleven years ago. After a year as an intern at the Highway 200 Greenhouse in Sutton, North Dakota, I finished my stay in the US with a trip to the western part of the state that I had grown to love so much. North Dakota was then quite unknown among tourists and that early in the season I was practically alone also in the national park, Thedore Roosevelt, by Medora. I spent the days just wandering around soaking up the Bad Lands landscape and the surrounding grasslands. One evening when it was all still except for som coyotes’ distant howling and a soft whispering of the wind through the grass I reached a rather large band of wild horses. The horses were not very worried about my presence and I could sit down and watch them until night fall. It was like a dream to get to be there and then I didn’t even know that it was the Nokota® stallion Wanblee and his band that I was watching and that it was a whole dream world that was opening for me there in the prairie grass.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

There are those that think that the Nokota® horses as a breed is just a fiction. That the horses are not any unique breed and that they impossibly could have anything in common with the horses that roamed freely in the area by the turn of the last century. That it is only a childish dream that the horses that have been isolated in the national park for 60 years in any way could tell us anything about older times’ horses. Such ideas also led to that Wanblee and his band a few months later would be rounded up and sold from the park, just as had already happened to many Nokotas®. But that the horses have unique characteristics and do share some with older times’ horses is either way obvious for anyone that has a little experience of the Nokotas® and luckily the Kuntz family had noticed the horses’ uniqueness early enough that Wanblee and his band could move to a new home and not go to slaughter which would otherwise have been the most probable case.

Stallion Spotted Gordon (in front) and band look nearly unreal

Stallion Spotted Gordon (in front) and band continue the Nokota® saga.

I could not stop thinking about the wild horses and a few years later I finally found my way to the Kuntz Ranch where the saga would continue. There I got to meet Wanblee again, but also got to know many other Nokota® horses from the park and their descendants. To live among hundreds of wild horses on the prairie and to now be able to look through our kitchen window and see our white fairy tale horse at the edge of the woods I would not even had tried to dream up as a child. Why and how Eyrie got out that night is still unknown to us. Perhaps she only wanted to remind us about some old childhood dreams that had come true.

Read more about Eyrie on her own page.

Some dreams turned out to have come true.

Some dreams turned out to have come true.

En hopptalang, som många andra Nokotas® / A jumping talent, like many other Nokotas®

Please scroll down to the ~~~~ line to read the post in English.

För ungefär ett år sedan nämnde vår fantastiska vän Helen att hon tyckte det hade varit roligt att ta en av våra hästar till kvalitetstävlan. Vi själva har inte mycket erfarenhet av sådant men tyckte iden lät intressant. Vi kom fram till att Rosamunda skulle vara en bra häst för uppdraget och året som varit har hon under perioder varit uppstallad på Örnsköldsviksortens Ryttarklubb där Rosamunda och Helen har haft bättre träningsmöjligheter.

DSC_0379

Rosamunda trying the fences at our neighbor’s. Photo by Ronja Hillman.

För ett par veckor sedan var det så till slut dags. Dagen började med mätning och till vår förvåning visade det sig att Rosamunda faktiskt är en ponny. Vi har trott att hon skulle ligga just över ponnymåttet men istället för vårt gissade 153 cm är hon i dagsläget 148 cm. Hon är förstås fortfarande samma Rosamunda men att hon är ponny ger lite andra möjligheter inom hennes nya jobb på ridskolan. Sedan var det dags för själva bedömningarna av Rosa. Hos tre olika domare fick hon visa upp sin exteriör och rörelser, löshoppningstalang samt rörelser under ryttare. Hennes slutresultat följer nedan och med det blev hon utnämnd till bästa hopptalang i sin klass.

Rosamundaresultat

Futurity results. Type: 8. Head, neck, chest: 8. Legs: 7. Walk: 7. Trott: 7. Loose jumping: 7. Disposition, loose jumping: 7. Walk under rider: 7. Trott under rider: 7. Canter under rider: 7. Disposition under rider: 7. Conformation: 7,40. Movements: 7,33. Total jumping: 7,17. Total movements: 7,17.

Rosamundas klass bestod visserligen enbart av henne själv och en till ponny, men det är kul att se att vår vildhäst vars enda “avelsmål” varit att överleva i det fria står sig rätt bra jämfört med ponnyer som avlats för tävlingsprestation i flera generationer. Överlag var kvalitetsbedömningen det en mycket trevlig upplevelse med domare som hade en mycket positiv syn på deltagarna och både framhävde hästarnas goda sidor och talade konstruktivt kring de sämre sidorna. Förhoppningsvis får vi se fler Nokotas® visa sina goda talanger på treårstest och kvalitetsbedömning för talanger och då framförallt hopptalanger finns det många inom rasen. Kanske vi kommer få se Rosamundas dotter efter Buckbrush på framtida bedömningar. Dottern, Purple Rain är född 2012 och är till salu. Läs mer om henne under salusidan här.

If nothing else then Purple Rain is at least definitely a talent of being somebody's best friend.

If nothing else then Rosamunda’s daughter Purple Rain is at least surely a talent at being a person’s best friend.

~~~~~~~~~~

About a year ago our fantastic friend Helen mentioned that she thought it would be fun to enter one of our horses in a “quality show”, a sort of futurity where young horses’ talent as riding horses is judged. Ourselves we don’t have much experience with such but thought it sounded interesting. We decided that Rosamunda would be a good horse for the job and during the past year she has at times been boarded at the Örnsköldsviks Riding Club where Rosamunda and Helen have had better training options.

DSC_0053

Rosamunda third from the left on the North Dakota prairie. Growing up in a large herd with lots of space to move helps also a talent stay sound for many years.

A couple weeks ago it was finally time for the futurity. The day started with measuring of whither height and to our surprise it showed that Rosamunda actually is a pony. We have thought that she would be somewhere right above pony height but instead of our guessed 153 cm she is 148 cm. She is of course still same Rosamunda but being a pony gives her some other opportunities within her new job at the riding school. After that it was time for the actual judging part. At three different judges Rosamunda got to show her conformation and movements, jumping without rider and movements under rider. Her results are shown below the second paragraph in the Swedish part of the post and with those results she earned the best jumping talent in her class.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Rosamunda’s class was however only her and one other pony, but is still fun to see that our wild horse whose only “breeding goal” has been to survive on the free range measures up pretty well to ponies that have been bred for the arenas for generations. Overall the futurity was a very nice experience with judges that had a very positive look on the participants and both enhanced the horses’ good sides and spoke kindly about the lesser sides. Hopefully we will get to see more Nokota® horses show their talents at futurities for talents, especially jumping talents there are many within the breed. Perhaps we will see more of Rosamunda through her daughter by Buckbrush in the future. The daughter, Purple Rain is born 2012 and is for sale. Read more about her on the for sale page.

Scout

Please scroll down to read the post in English…

Under ett par års tid förde mitt friluftsintresse mig en gång i veckan till den lokala scoutavdelningen. Liksom så många andra barn och ungdomar världen över fick jag på scouterna lära mig allehanda nyttiga överlevnadsknep och, framför allt, att arbeta och utvecklas i lag. Scoutrörelsen bildades i 1906 av den brittiske löjtnanten Robert Baden-Powell som ett sätt att aktivera landets ungdomar. Ordet scout hade Baden-Powell med sig från det militära där scouten, eller på svenska, spejaren, var soldaten som skickades bortom de egna gränserna för att aktivt samla information om fienden, rekognosera. Scouter har förmodligen funnits i alla tider och spelade en stor roll även på den nordamerikanska kontinenten där de amerikanska indianernas överlägsenhet sågs redan av de första européerna på kontinenten. “Indianspejare” blev vanliga i européernas tjänst med en topp i och med den amerikanska arméns värvningskampanj 1866. Den siste US Army Indian Scouten gick i pension 1947.

US Army soldiers and Scouts observe tracks before the Battle of Big Dry Wash in 1882.

US Army soldiers and Scouts observe tracks before the Battle of Big Dry Wash in 1882.

Ett år kolliderade dock mina scoutträffar med mina sköthästdagar och scouterna fick ge vika för stallet. Med tiden insåg jag dock att jag ändå skulle vara i kontakt med scouter. För även i hästarnas värld finns det individer som håller extra utkik och som vågar ta sig från flocken för att söka efter nya resurser såsom bete. I vår flock är Frideborg en typisk scout. Har hästarna fått mat på något nytt ställe är det oftast hon som uppmärksammat det och leder dit resten. Häromveckan blev de alla flyttade till sommarhagen över en dag då vi lät avverka lite skog i vinterhagen och istället för att stå och hänga vid grinden och kring höhögarna, så såg vi plötsligt att några av dem hade pulsat ett par hundra meter uppför det snötäckta berget och en av dem var naturligtvis Frideborg. Hon är också en av de första att komma fram och hälsa i hagen och vill alltid följa med på upptäcktsfärd. När hon är ute och går är hon alltid mycket uppmärksam på omgivningen och spår längs vägen, de senare vill hon helst stanna och lukta på.

An inquisitive Frideborg as a foal on the North Dakota prairie.

An inquisitive Frideborg as a foal on the prairie.

Läs mer om Frideborg på hennes egen sida som nu har blivit uppdaterad.

~~~~~~~~~~

For a couple years in my youth my interest for the outdoors brought me to the local Scouts. Like so many other kids and youth around the world I got to learn some good survival tricks and most importantly, to work and grow in a team. The Scouting movement was founded back in 1906 by the British lieutenant-general Robert Baden-Powell as a way of activating the British youth. The word “Scout” Baden-Powell had brought from the military where the scout was the soldier who was sent beyond the own boundaries to actively collect information about the enemy, reconnaissance. Scouts have probably excisted in all times and played a large role also in North America where the American Indians’ superiority was noticed already by the first Europeans on the continent. Hired “Indian Scouts” became common within European groups in America and peaked with the American Army’s recruitment tour in 1866. The last US Army Scout retired in 1947.

Nokota Horse Conservancy stallion Hail Chief is on the guard and has noticed me from way afar.

NHC stallion Hail Chief scouts the terrain and has noticed me from way afar.

One year however, my scouting collided with my barn days and the scouts had to give for the horses. But with time I realized that I would be in contact with scouts anyway. For also in the world of horses there are individuals who keep an extra eye on the surroundings and who dare to leave the group to search for new resources, such as grazing lands. In our group, Frideborg is the typical scout. Have the horses been fed in a new spot, she is the one who has seen it and lead the others there. The other week we moved the horses to the summer pasture for a day since we had people come in and cut some forest down in the winter pasture and instead of standing around by the gate and the hay piles, we suddenly saw that some of them had made it through the deep snow a couple hundred meters up the mountain. One of them was naturally Frideborg. She is also one of the first to come up and say hello in the pasture and always ready to go out and explore and while out she is always observant on the surroundings and will sniff any odd track along the road.

Read more about Frideborg on her own page, which has now been updated.

Stallion Medicine Fox has noticed a new group of horses in the area and is headed out to gather some information.

Stallion Medicine Fox has noticed a new group of horses in the area and is headed out to gather some information.

Pojkar/Boys

De allra flesta unga hingstar drömmer nog om att en dag vara ledare i gänget. Redan som mycket unga börjar träningen inför att en dag (eventuellt om vi ska vara realistiska) nå toppen och när de når två-treårsåldern är likheterna med den mänskliga tonåren tydliga. Det ska plockas och grejas, lekarna är viktiga, det finns aldrig ett dåligt tillfälle att inleda ett lekfullt bråk och så är det förstås viktigt att visa upp sig rent visuellt. Våra unghingstar Blå Åskhök och Blixt Linus är inga undantag. De kan verka beskedliga vid första anblick då de båda inte är i kontakt med ston och är lugna pojkar som ägnar mesta energin åt att äta, men så blir tillslut frestelsen att retas för stor.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå. Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå.
Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Leder man exempelvis ut dem en sväng så känner man snart hur någon drar lite i repet. Men inte för att de är istadiga och inte vill gå, utan för att de helt enkelt plockat upp repet med munnen så de kan låtsas att det är de som är ute och går med oss. Går man ut med båda samtidigt kan man se många tysta, men tydliga gliringar slängas dem emellan. Som om de båda retar varandra för att de blivit fångade och följer oss. Seth tycker om att verka våra hästars hovar ute i hagen och hos stona är det inga större problem förutom att många av de andra kommer fram och nära för att pocka på vår uppmärksamhet, men när Blå och Linus skulle verkas i veckan var det med andra planer som den andre höll sig nära. Här kom nämligen ett utmärkt tillfälle att vara riktigt retlig. För vilket tillfälle till att retas är bättre än när den andre är fasthållen och dessutom med ett ben i luften? Så när Blå verkades, envisades Linus med att komma fram och småbita Blå och vice versa när det var Linus tur att verkas, naturligtvis. Efteråt gick de lugnt bort för att äta. Kanske de retades lika mycket med oss som varandra!

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös. Can't miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös.
Can’t miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Vi har några hingstar i olika åldrar kvar i North Dakota och i de stora flockarna med unga respektive äldre hingstar som de går i är det oftast något på gång. Man ser i stort sett aldrig några allvarliga bråk men att det finns rangordningar som ska säkerställas är tydligt, särskilt när det kommit in någon ny i flocken. Det nosas med kraftiga blås med krökta, utsträckta halsar för att fortsätta i mer fysiska yttringar, som det klassiska styrkeprovet stegringen, mot varandra. Eller bett, ofta mot antingen övre delen av bakbenen eller sidan av halsen. Krökta nackar och hög, luftig “uppvisningstrav” eller en ren jakt på den andre. Alla tämligen imponerande och magnifika i den betraktande människans öga.

Jag är störst! I'm taller than you!

Jag är störst! Treåriga Ignatius till vänster.
I’m taller than you! Three-year-old Ignatius to the left

Det finns dock även beteenden som nog vi människor och hingstarna (eller stona för den delen) upplever lite olika. Ett annat styrkeprov är nämligen att rumpa mot rumpa trycka med all sin kraft mot den andre och skrika med den mest gälla röst man kan åstadkomma. Hingstarna märker sina revir med sin spillning och även i flocken med enbart hingstar används detta som ett styrkeprov. Finns det någon att imponera på så görs detta bäst genom att göra en hög på en annan hög och sedan backa över den och ljudligt lukta på sin skapelse, gärna samtidigt som man skrapar i marken med en framhov. Detta kan se märkligt ut i mänskliga ögon, men är på fullt allvar och “hingsthögarna” har faktiskt ett annat, oväntat ändamål. Under riktigt svåra vintrar på prärien då vildhästarna inte kunde finna tillräckligt med föda kunde hingsthögarna tjäna som en sista utväg, då hästars spillning är så pass fiberrik att de kunde överleva genom att äta den och högarna var relativt lätta att hitta under snön.

Läs gärna mer om Blå Åskhök på hans egna sida under “Hingstar/Stallions” som nu har uppdaterats.

~~~~~~~~~~

Most young stallions probably dream of one day being the leader of the band. Already when very young the training towards one day (possibly, to be realistic) reaching the top begins and as two and three years old the similarities with human teenagers are clear. It’s a lot of picking and carrying on, games are important, there’s never a wrong moment to initiate a play fight and of course it’s important to show off, visually. Our young stallions Blå Åskhök and Blixt Linus are no exceptions. They can seem modest at first sight since they are usually not in contact with mares and are calm boys that put most of their energy into eating, but so eventually the temptation to tease get too large.

Blå och Linus är oftast goda vänner. Blå och Linus are most of the time good friends.

Blå och Linus är oftast goda vänner.
Blå och Linus are most of the time good friends.

For example, when leading them out for a little walk one will soon notice some pulling on the rope. It is not because they are being stubborn about going, however, but because they simply are picking up the rope with their mouths so they can perhaps pretend they are out walking us. If we go out with them both together we can see a lot of soundless, but obvious taunting them between the two, as if both of them are picking on the other for being caught and following us. Seth prefers to trim our horses’ feet out in the pasture and in the group of mares this is usually no problem aside for some of the others coming up close to get our attention, but when Blå and Linus were to be trimmed last week it was with ulterior motives that the other horse stayed close.  What can be a better opportunity to tease than when your friend is caught and standing with one leg in the air? So when Blå was being trimmed, Linus kept coming up to nip on Blå and vice versa when Linus was getting trimmed, of course. Afterwards they both left calmly to graze. Perhaps they were picking on us just as much as each other!

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul. Boys are still boys, though, and like everything on wheels

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul.
Boys are still boys, though, and like everything on wheels

We have some stallions in different ages still in North Dakota and in the two large groups of older and respectively younger stallions something is usually going on. You hardly ever see any serious fights but that there are ranks to be decided upon is clear, especially when someone new enters the group. There’s sniffing with loud blows, crested and stretched necks to continue with more physical manifestations, such as rearing, the classical symbol of strength. Or biting, often at the other’s upper hind legs or side of the neck. Crested necks and elastic “show trot” or simply a chase after the other. All pretty impressive and magnificent in the eyes of the watching human.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangordningen genom frustningar med välvda halsar. Our Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangen genom frustningar och välvda halsar.
Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

There are, however, also behaviours that we humans and the stallions (and mares for that matter) view somewhat differently. For another show of strength is to, butt to butt, push on the other with all power and shriek with the most high-pitched voice one can muster. The stallions mark their territory with their droppings and also in the group of boys only this is used as a test of strength. If there’s anyone around to impress then this is best done by making a pile, back over it to then sniff it, preferably while scraping the ground with one front hoof. This may look strange in human eyes, but it is completely serious and the “stud piles” actually also serve a different, unexpected purpose. During really harsh winters when food for the wild horses was scarce, the stud piles could serve as a last resort, since horse droppings have enough fiber that the horses could survive by eating it and the piles are fairly easy to find under the snow.

More information about Blå can be found on his own page under “Hingstar/Stallions”.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för. Rustler in the middle shows his strength through his butt.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för.
Rustler in the middle shows his strength through his butt.

En god mor/A good mother

En del märrar blir alldeles uppslukade av sina föl, nästintill bokstavligt talat dessutom. Vår Lootah Akecheta är en sådan fölmärr. Hon är den äldsta av våra ston som vi har i Sverige, dock inte mer än tio år så hon har åtminstone lika många fler år att ge. Lootah är också den mest beresta av våra ston. Hon har tagit sig från North Dakota till Minnesota, tillbaka till North Dakota för att sedan göra en sejour till Colorado och Texas innan hon var åter i North Dakota och sedan slutligen flyttade till Sverige. Men nu får det vara slut på resandet för hennes del och hon ska i lugn och ro få göra det hon gör allra bäst, nämligen föda upp föl. Det goda mödraskapet ligger i Lootahs gener. Hennes egen moder, Keen Red, var ett av de mer produktiva ston som kom till Kuntz Ranch från Theodore Roosevelt National Park. För alltför många av stona som ringades in och avlägsnades från nationalparken blev traumat och omställningen stor och de fick sedan endast enstaka föl, en del inga. Men Keen Red, som avlägsnades som ung år 1986 lämnade många fina avkommor, däribland NHC-hingsten Dark Warrior och vår egen Sharpshinned Hawk (Sharpie) och Lootah, förstås.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red. A mother's daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red.
A mother’s daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Lootah kom dräktig till Sverige efter en lång sommar på prärien i NHC-hingsten Last Targets band. Som den förutseende moder hon är tog hon sig genast an den svenska menyn och var aldrig sen till utfodringarna och växte följaktligen i omfång. Hon var blev den sista av våra ston på gården att få sitt föl det året men det var ett välväxt föl och så fortsatte det. För fölet, för nu var det modern Lootah som tog över och allt skulle ges till fölet och den runda Lootah blev snabbt allt slankare, likt jag själv, Emma, efter att jag fått barn. Denna typ av märrar är otroliga på att ge till sina föl, man kan ge dem extra foder och fölet blir allt mer sälformad, medan ingen skillnad syns på märren. Även mentalt förändrades Lootah, från en ganska självständig indvid till att enbart finnas för fölet och även om hennes fina föl vägde upp det hela så är det ändå lite tufft att se henne förvandlas till en skugga av sig själv.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar. Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar.
Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Förändringen tillbaka till hästen Lootah var snabb så fort fölet avvänjdes efter ca åtta månader. Rätt vad det var fanns den där glimten i ögat igen och formerna blev återigen runda, men hon saknade sitt föl och hade nog helst sett att hon aldrig skulle behöva skiljas från det. Nu går de tillsammans igen och Lootah började efter flera veckor borta från fölet producera mjölk igen och den numer fyllda ettåringen diar ännu. Dock måste mjölken vara rätt blaskig vid det här laget för Lootah har hållt sig rund och slutligen blev vi nog alla rätt nöjda med situationen. Mor, dotter och ägare.

Se även gärna den just uppdaterade sidan om Lootah under “Ston/Mares”.

~~~~~~~~~~

Some mares are all about their foals, and give their foals their all. Our Lootah Akecheta is one of those mares. She is the oldest of our mares that we have in Sweden, although not more than ten years old and thus has at least as many more years to give. Lootah is also the most widely travelled of our mares. She has gone from North Dakota to Minnesota, back to North Dakota to then make a trip to Colorado and Texas before she got back to North Dakota and then finally moved to Sweden. But this will have to be the end of travelling for her so she can peacefully do what she does best, to raise foals. The good motherhood lays in Lootah’s genes. Her own mother, Keen Red, was one of the more productive mares that came to Kuntz Ranch from Theodore Roosevelt National Park. To way too many of the mares that were rounded up and removed from the park the trauma and readjustment were too big and they later only had few foals, some none. But Keen Red, who was removed as young in 1986, left many fine offspring, there among the NHC-stallion Dark Warrior and our own Sharpshinned Hawk (Sharpie) and Lootah, of course.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan. Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan.
Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah arrived pregnant to Sweden after a long summer on the prairie in the NHC-stallion Last Target’s band. As the forseeing mother she is, she immediately adapted to the Swedish menu and was never late to feedings and accordingly grew in bulk. She was the last of our mares to have her foal that year but it was a well grown foal and so it continued. For the foal, because now it was mother Lootah who was in charge and everything was given to the foal and the round Lootah quickly got thinner, like myself, Emma after I had my kids. This type of mares are incredible at giving their foals their all, one gives the mare extra feed and the foal gets chubbier while the mare stays the same. Also mentally Lootah was changed, from a rather independent individual to only exist for the foal and even if the lovely foal was good to see, it was also hard to see Lootah being turned into mere a shadow of herself.

En minst sagt högdräktig Lootah. A quite pregnant Lootah.

En minst sagt högdräktig Lootah.
A quite pregnant Lootah.

The transformation back to the horse Lootah was fast as soon as the foal was weaned after about eight months. All the sudden the spark came back to her eyes and she got rounder again, but she missed her foal and would probably rather never had been separated from it. Now they are back together again and Lootah started giving milk again after several weeks apart from the foal and the now yearling is still nursing. But at least the milk must be rather watery by now for Lootah has stayed in good shape and finally we all probably got pretty happy with the situation. Mother, daughter and owners.

Lootah’s own page under “Ston/Mares” has now also been updated for further information.