Archives

Butten / The Butte

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Vår gård ligger alldeles jämte en allmän grusväg med boningshuset på södra sidan och ladugården på norra sidan. Det finns många sidor till att bo så och en av dem är att det är svårt för förbipasserande att missa vad vi har för oss på gården.  Eller, jag misstänker att det ofta är så att vi får förbipasserande att undra vad det är vi har för oss här på gården. Ett av dessa tillfällen var när vägens diken gjordes vid och vi frågade om entreprenören inte kunde tippa de uppgrävda vägmassorna från dikeskanten i en hög i vår hage. Vägarbetarna blev bara glada över att slippa köra de fyra kilometerna till den egentliga tipplatsen men det var många undrande blickar som kom från de förbipasserande. Blickarna blev inte mindre undrande när högen sedan fick sitta där orörd, förutom att dess topp blev lite tillplattad. En del kände sig till och med manade att fråga vad högen var till för.

DSC04543

Like the house and barn the butte is very close to and visible from the road.

För gårdens invånare var det dock aldrig någon fråga om vad högen var bra för. En hög med grus är bra till mycket. Man kan klättra upp på den, man kan kana, eller vintertid åka släde, ner för den. Utsikten från dess topp är härlig, det otäckta gruset verkar ha en något frånstötande effekt på insekter men uppe på toppen har ett par plantor gullusern tagit fäste och erbjuder ett uns unikt betande. Högen är också trevlig att titta på. Vi kallar den “the Butte” och ibland på svengelska “Butten”, även om vi vet att den är långt från de riktiga buttes, men den är en trevlig påminnelse av dem och det gör oss glada.

DSC03994

Although the grass is greener, the butte is more interesting for the Sápmi goats.

“Butte” kommer från franskan och betyder ursprungligen liten kulle men den riktiga definitionen idag är isolerad kulle med branta sidor och en liten, tillplattad topp. Benämningen är ofta återkommande på USAs stora slätter där band av kullar bryter upp det annars platta landskapet. Där behöver en “butte” inte alltid ha en tillplattad topp, men i nokota®hästarnas hemområde är just den typen av kullar typiska landmärken och för oss en stor del av Norddakotas atmosfär. När vi kommer körandes på väg 13 från öst är det när landskapet börjar bli kuperat som vi känner att vi närmar oss vårt mål och riktigt hemma känner vi oss när vi får syn på de speciella höjderna som vi så ofta vilar ögonen på när vi besöker Kuntz Ranch.

DSC03902

Getting close. Kuntz Ranch is situated just behind those blue buttes.

Inte långt från Kuntz Ranch finns en mycket intressant butte, som ensam reser sig över den omgivande prärien. Det är Shell Butte och om namnet skvallrar om är den full av snäckskal, men fossila sådana från många miljoner år sedan då Norddakota fortfarande var en del av det enorma Nordamerikanska inlandshavet. Där finns mycket att studera för en geologiskt intresserad och från dess topp känns verkligen den vidöppna prärien långt in i själen. Det finns många fler buttes i Norddakota och kanske den mest spektakulära men definitivt den mest resliga är White Butte i sydvästra hörnet av staten. Med sina 1069 meter över havet är den statens högsta naturliga punkt men det är inte så mycket dess storlek som får den att stå ut som dess färg. White Buttes sedimentärbergarter har en hög kalkhalt vilket ger den en ljusgrå färg och en frodig försommardag ser den närmast surrealistisk ut från håll.

DSC04881

I never did go all the way to White Butte that early summer day and I still wonder if what I captured on the photo was real or just a mirage.

Inte riktigt så surrealistiska men mycket praktfulla är kullarna kring Linton, där Nokota® Horse Conservancy har sitt säte. Under många somrar nu har sluttningarna betats av nokota®hästar och det var på en av dem som en dag ett föl fångade extra mycket av Seths uppmärksamhet. Fölet lekte för sig själv i ett snöbärsbuskage och tycktes särskilt smälta in då fölets färg var nästan densamma som buskarnas bark. Han verkade så lekfull men också vänlig och med vetskap om att han var son till en av Seths favorithingstar Lakota Dancer köpte Seth omsider fölet. Den unga hingsten fick sitt namn efter buskarna, på engelska Buckbrush, och växte upp till en ståtlig avelshingst som nu har avkommor i flera länder och drar just nu blickarna till sig hos sina nya ägare i Frankrike. “Bucky” själv hann inte uppleva vår lilla Butte innan han flyttade söderut, men den är ett populärt tillhåll för hans fyra svenska avkommor.

Läs gärna mer on Buckbrush på hans egen sida.

DSC03201

There is just something about the butte that makes it fun to hang out by. And half way up it stands Vargfura, one of Bucky’s Swedish offspring.

~~~~~~~~~~

Our farm sits right on a small gravel county road, with the house on the south side and the main barn on the north side. Living like this has many sides to it and one of them is that it’s hard for people that drive by to miss what we’re up to on the farm. Well, I suspect that a lot of times it’s rather that we make people wonder what we’re up to. One of those times was when the road department was redoing the ditches and we asked them if they could just put the waste road side masses, a mix of soil and gravel, in a pile in our pasture. The road workers were happy that they didn’t have to drive the four or so kilometers to the official dump site but many were the ponderous looks from people driving by. And the looks didn’t get fewer when the pile was left there as it was, except for having it’s top flattened into a little plateau. Some even had to ask what it was for.

DSC04795

Watching Sápmi goat Blinka on the butte convinces me that it has a purpose.

For the farm’s inhabitants there was never any question what it was for, however. A pile of gravely soil is great for many things. It can be climbed up onto, it can be slid, or in winter time sled, down off of, it offers a nice view from the top, the open gravel seems to offer some protection from biting insects and it even offers some unique grazing with a couple plants of yellow alfa-alfa surprisingly having taken hold on the plateau. And it’s nice to look at. We call it “the butte”, well knowing that it is far from the real deal buttes, but it is a fun reminder of them and it makes us happy.

DSC01138

The Helsinge sheep definitely seem to have found a use for the butte, too.

“Butte” comes from French and means “small hill”, though officially a butte is an isolated hill with steep sides and a small flattened top. The word is often recurring on the Midwestern plains where bands of grassy hills break up the otherwise flat landscape. There, a butte does not always have to have a flattened top, but in the nokota® horses’ homeland those kinds of hills are typical landmarks and for us a big part of the North Dakota spirit. When driving in from the east on HWY 13 it is when we see the first bands of hills that we know we’re close to our goal and then comes that lovely sight of the buttes that we so often rest our eyes on when visiting at Kuntz Ranch.

IMG_3855

A young Bucky offspring on Kuntz Ranch enjoys the ranch’s hillsides with his dam.

Not far from Kuntz Ranch there is one very interesting, isolated butte, the Shell Butte. As it’s name suggests, it is full of shells, but fossil shells from millions of years ago when North Dakota was still a part of the great Western Interior Seaway and from atop the view is breath taking. There are many more marvelous buttes throughout the state and maybe also the most spectacular but definitely the greatest is the White Butte in south western North Dakota. With it’s 1069 meters above sea level it is the highest natural point of the state but it is not so much the size as it’s color that makes it stand out. The mud- and claystone of White Butte has a very high lime content making it a light grey color and on a lush early summer day the butte looks almost surreal from a distance.

IMG_2034

From the top of Shell Butte the prairie feels more wide open than ever.

Not so surreal but quite lovely are the hills around Linton where the Nokota® Horse Conservancy has it’s office. In some of them nokota® herds have been grazing for many summers and it was on the slope of one of these hills that one foal stood out extra to Seth and caught his interest. Within a patch of buckbrush a colt of a color nearly the same as the brush’s bark was playing. He seemed so playful and good natured and knowing he was a son of Lakota Dancer, Seth eventually bought the colt. The colt was named Buckbrush and grew up to become quite the eye catching stallion who now has offspring in several countries and is currently showing off in France at his new owners. “Bucky” himself never got to see our own little butte before he moved south but his four Swedish offspring all enjoy hanging out by it.

Read more about Buckbrush on his own page.

What better way of showing off the North Dakota spirit than a Nokota in the foreground of some buttes. Buckbrush and Seth did an amazing job helping Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

What better way of showing off the North Dakota spirit than snowy buttes with a Nokota® in the foreground. Buckbrush and Seth did an amazing job helping photographer Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

Advertisements

En sagohäst / A fairy tale horse

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

En morgon för några veckor saknades Eyrie från sin hage. Vi hade haft henne hemmavid ett tag för att enklare kunna ge henne vård för ett elakt skavsår så när Seth kom ut till en tom hage på morgonen antog han att hon helt enkelt tröttnat på den långt ifrån präriestandard lilla hagen och stuckit tillbaka till sina vänner på sommarbete ett par km hemifrån. Men hon var inte där. Inte heller hade hon stannat till vid hagen med Blå Åskhök och hans tre flickvänner, eller gått västerut till de tre unghingstarnas hage, trots att hon var i brunst. Vi hade vid det här laget börjat bli rätt oroliga då det verkade märkligt tyst och lugnt runtomkring. Inte alls som andra gånger när någon av hästarna har hamnat på fel sida stängslet. Hagen som Eyrie gick i är mycket avlång med vägen på ena sidan och ett kalhygge på andra sidan. Stängslet såg helt intakt ut mot vägen så vi antog att hon måste gått ut mot skogen även om det inte fanns några uppenbara smitarhål där heller. Så vi provade igen att gå över skogen mot sommarbetet och ropa efter Eyrie. Men inget svar. Vi var nu riktigt oroliga och gick hemåt igen för att börja kontakta grannar. När vi kommit fram till huset och stod och funderade lite utbrister plötsligt Seth att “Där kommer hon ju!”. Mycket riktigt, över kalhygget kom Eyrie lugnt gående, stannade ett ögonblick till på ett litet krön och såg sig omkring för att sedan fortsätta ner mot stängslet och låta Seth släppa in henne igen. Det slog mig där hon kom vandrades att hon inte alls såg ut att vara på fel ställe, utan tvärtom, som om hon var en del av naturen, på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Det fick mig att minnas hur jag som liten kunde sitta och drömma om kvällarna att jag skulle få se en alldeles vit sagohäst komma fram ur skogen. Var det i själva verket Eyrie som var sagohästen?

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for  me.

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for me.

Om jag går tillbaka till mitt perspektiv som barn och tänker på hur jag ur det skulle ha upplevt Eyrie och våra andra Nokota®hästar och det liv som jag får leva med dem så är det uppenbart. Det är en saga som jag aldrig ens hade vågat hoppas skulle vara sann och jag fick bli en del av sagan en mjuk försommarkväll för elva år sedan. Efter ett år som praktikant på Highway 200 Greenhouse i Sutton, Norddakota, avslutade jag min USA-vistelse med en liten resa till västra delen av staten som jag älskade så mycket. Norddakota var då mycket okänt bland turister och så tidigt på säsongen var jag i stort sett ensam även i nationalparken, Theodore Roosevelt, vid Medora. Jag tillbringade dagarna med att bara ströva omkring och insupa Bad Lands-landskapet och de omgivande prärievidderna. En kväll när det var tyst sånär på några avlägsna prärievargars ylande och vindens sus i gräset kom jag fram till ett ganska stort band vildhästar. Hästarna verkade oberörda av min närvaro och jag kunde sätta mig att betrakta dem tills mörkret föll. Det var som en dröm att få vara där och då visste jag ändå inte att det var Nokota®hingsten Wanblee och hans band som jag såg och att det var en hel sagovärld som började öppna sig för mig där i präriegräset.

Wanblee's band in early June 2003.

Wanblee’s band in Theodore Roosevelt National Park, early June 2003.

Det finns dem som anser att Nokota®hästarna som ras bara är påhitt. Att hästarna varken är en unik ras och att de omöjligt kan ha något gemensamt med de hästar som strövade i samma område kring förra sekelskiftet. Att det bara är en barnslig dröm att nokota®hästarna som varit isolerade i nationalparken i 60 år på något sätt skulle kunna säga oss något om äldre tiders hästar. Samma idéer som ledde till att Wanblee och hans band några månader senare skulle jagas in i fållor för att avlägsnas från parken precis som tidigare hänt många andra Nokota®hästar. Men att hästarna har unika karaktärer och påminner mycket om avbildade äldre tiders hästar är oavsett uppenbart för de flesta som har lite erfarenhet av dem och lyckligtvis var familjen Kuntz tidiga nog att upptäcka hästarna så Wanblee och hans band kunde flytta till ett nytt hem och inte åka till slakt som annars hade varit fallet.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Jag kunde inte släppa tanken på vildhästarna och några år senare letade jag mig äntligen fram till Kuntz Ranch där sagan skulle fortsätta. Där fick jag återse Wanblee men också lära känna många andra Nokotahästar från parken och deras ättlingar. Att få leva mitt i bland hundratals vilda hästar på prärien och att nu kunna titta ut genom vårt eget köksfönster och se vår vita sagohäst i skogskanten hade jag inte ens försökt drömma ihop som barn. För sedan dess har Eyrie hållt sig i hagen och hur eller varför hon tog sig ut vet vi ännu inte. Kanske hon bara ville påminna om gamla glömda drömmar som blivit sanna utan att märkas.

Läs gärna mer om Eyrie på hennes egen sida.

Most definitely a dream like view from our own house.

Most definitely a dream like view from our own house.

~~~~~~~~~~

One morning a few weeks ago Eyrie was missing from her pasture. We had had her at home for a while to easier doctor her for a stubborn rash so when Seth that morning got out to an empty pasture he simply assumed that she had got tired of the far from prairie standard little pasture and left to go back to her friends on summer pasture a couple kilometers from home. But she was not there. Neither had she stopped by the pasture with Blå Åskhök and his three mares, nor gone west to the three young stallions pasture, even if she was in heat. We had by now got pretty worried since it seemed strangely quiet around. Not at all like other times when horses have got on the wrong side of the fence. The corral that Eyrie was in is quite long and narrow with the road on the one side and an old clear cut on the other. THe fence looked all intact along the road so we figured that she must have gone out on the forest side even if we saw no obvious holes there either. We tried once again to go across the forest toward the summer pasture and call for her. But no answer. By now we were quite worried and went home to contact neighbors. Before we had reached the house Seth suddenly says “There she comes!”. And correct, across the clear cut Eyrie came walking calmly, stopped for a second on a small crest and looked around to then continue down to the fence and let Seth let her back in. When I saw her come wandering it seemed like she was not at all in the wrong spot, like she was very much a part of the nature in a way I can’t really describe. It reminded me of how I as a child could sit and dream in the evenings about how I would suddenly see an all white horse appear out of the forest. Was that fairy tale horse actually Eyrie?

Another white saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the prairie evening sun.

Another  saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the evening sun.

If I go back to my perspective as a young child how I would have seen Eyrie and the Nokotas® and the life that I get to live with them it is obvious. It is a fairy tale that I would never even had hoped would be true and I became part of the tale a soft early summer’s evening eleven years ago. After a year as an intern at the Highway 200 Greenhouse in Sutton, North Dakota, I finished my stay in the US with a trip to the western part of the state that I had grown to love so much. North Dakota was then quite unknown among tourists and that early in the season I was practically alone also in the national park, Thedore Roosevelt, by Medora. I spent the days just wandering around soaking up the Bad Lands landscape and the surrounding grasslands. One evening when it was all still except for som coyotes’ distant howling and a soft whispering of the wind through the grass I reached a rather large band of wild horses. The horses were not very worried about my presence and I could sit down and watch them until night fall. It was like a dream to get to be there and then I didn’t even know that it was the Nokota® stallion Wanblee and his band that I was watching and that it was a whole dream world that was opening for me there in the prairie grass.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

There are those that think that the Nokota® horses as a breed is just a fiction. That the horses are not any unique breed and that they impossibly could have anything in common with the horses that roamed freely in the area by the turn of the last century. That it is only a childish dream that the horses that have been isolated in the national park for 60 years in any way could tell us anything about older times’ horses. Such ideas also led to that Wanblee and his band a few months later would be rounded up and sold from the park, just as had already happened to many Nokotas®. But that the horses have unique characteristics and do share some with older times’ horses is either way obvious for anyone that has a little experience of the Nokotas® and luckily the Kuntz family had noticed the horses’ uniqueness early enough that Wanblee and his band could move to a new home and not go to slaughter which would otherwise have been the most probable case.

Stallion Spotted Gordon (in front) and band look nearly unreal

Stallion Spotted Gordon (in front) and band continue the Nokota® saga.

I could not stop thinking about the wild horses and a few years later I finally found my way to the Kuntz Ranch where the saga would continue. There I got to meet Wanblee again, but also got to know many other Nokota® horses from the park and their descendants. To live among hundreds of wild horses on the prairie and to now be able to look through our kitchen window and see our white fairy tale horse at the edge of the woods I would not even had tried to dream up as a child. Why and how Eyrie got out that night is still unknown to us. Perhaps she only wanted to remind us about some old childhood dreams that had come true.

Read more about Eyrie on her own page.

Some dreams turned out to have come true.

Some dreams turned out to have come true.

Vintersolstånd/Winter Solstice

Det är dygnet på året då natten är som allra längst och vi har nått ungefär halvvägs genom den två månaders period av dunkel då gårdscentrum på Djuptodal ligger i Djuptobergets skugga. I vanliga fall brukar december lysas upp av ett mjukt snötäcke, men i år låter vintern vänta på sig och det är mörkt utöver det vanliga. Men vi bor ju inte riktigt så långt norrut att det är latituden som hindrar solstrålarna utan bara man tar sig till någon södersluttning som kan hittas några hundra meter från huset så hittar man snart solen. “Solsemester” brukar jag kalla det och aldrig känns väl solens strålar så bländande som när man varit utan i dagar, ja, kanske veckor.

Direkt vi når över bergets skugga vänder vi oss mot den klara solen. Immediately we reach above the mountain's shadow we turn toward the bright sun.

Direkt vi når över bergets skugga vänder vi oss mot den klara solen.
Immediately we reach above the mountain’s shadow we turn toward the bright sun.

Vad passar då bättre än att ta med sig en Nokota® på solsemestern och njuta av solstrålarnas reflektion i en skimrande päls? Liksom vintern så här långt, så går våra hästars färger i lite av en gråskala. Precis som i Lakotahövdingen Sitting Bulls beskrivning av sin fars stora hästhjord, så finner man bland våra hästar framför allt olika varianter av avblekbar skimmel och konstantskimmel. Vid en första anblick kan vår lilla hjord därmed te sig något färglös, om man nu ens upptäcker den mot årstidens grådaskiga bakgrund, men vid en närmare titt hittar man varma färger som påminner om sommarens strålande dagar.

Inte så mycket färg. Eller beror det på vilken vinkel man ser ur? Not too much color. Or is that a matter of perspective?

Inte så mycket färg. Eller beror det på vilken vinkel man ser ur?
Not too much color. Or is that a matter of perspective?

En ljus rödskimmels rosa ton framkallar en förnimmelse av solmogna jordgubbar i mjölk, en avblekbar skimmels dramatiska grå nyanser minner om mäktiga åskväder, eller en pangarégen på en svartskimmels mule som får mig att känna den jordiga doften från den djupa skogstjärnens mörka vatten. Med mig på min solsemester tar jag Red Nacona, en mörkare fuxskimmel vars hårrem glänser som koppar i solstrålarna och värmer mig ända in i märgen. Även Red Nacona gillar dagens utflykt. När vi nått över bergets skugga stannar hon till och vänder sig mot solen i full vetskap om min beundran över hennes glans.

Rödskimmelns mjukrosa päls får mig att tänka på söta sommardesserter. The strawberry roans soft pink coat makes me think of sweet summer desserts.

Rödskimmelns mjukrosa päls får mig att tänka på söta sommardesserter.
The strawberry roans soft pink coat makes me think of sweet summer desserts.

Läs gärna mer om Red Nacona på hennes egen sida, som nu är uppdaterad.

~~~~~~~~~~

It’s the day of the year when the night hours are at their longest and we have made it half-ways through the two month long period of darkness when the Djuptodal farm yard lay in the shadow of Mount Djupto. Usually December is at least lit up by a soft snow cover, but this year winter is late and it is unusually dark. But we don’t live quite so far north that it is the latitude that prevents the sun from reaching us and if we only go a few hundred yards from the house and find a southern aspect, we will also find sun. “Sun trip” I like to call it and never has the sun beams felt so strong as when one has been without for days, perhaps weeks.

Som den djupa skogstjärnen en trolsk sommarnatt. Like the deep woodland lake on a bewitching summer night.

Som den djupa skogstjärnen en trolsk sommarnatt.
Like the deep woodland lake on a magical summer night.

What better then, than bringing a Nokota® on the sun trip and enjoy the sun’s reflection in a shimmering coat? Although, just like winter so far, our horses’ colors are of somewhat of a grey scale. Just like how Lakota chief Sitting Bull describes his father’s great herd of horses, our own herd can be described as primarily shades of grey and roan. Therefor our herd can at first sight seem a little colorless, if one can even find it against this season’s grey and gloomy background, but a closer look will reveal colors that remind of summer’s bright days.

Dramatiska sommarskyar över Kuntz Ranch. Dramatic summer skies over the Kuntz ranch.

Dramatiska sommarskyar över Kuntz Ranch.
Dramatic summer skies over the Kuntz ranch.

A light strawberry roan’s pink shade induces a perception of sun ripe strawberries in milk, a blue grey’s dramatic nuances remind of tremendous thunder storms, or a pangaré gene on a blue roan’s muzzle that make me smell the earthy scent of the deep woodland lake’s dark waters. With me on the sun trip I bring Red Nacona, a chestnut roan of a smutty tone whose coat glare like copper in the sun and warms me all through the bone. Also Red Nacona likes today’s excursion. When we reach above the shadow of the mountain she stops and turns to the sun, fully aware of my awe over her glory.

Med en sällsam glöd skiner Red Nacona ikapp med solen. With extraordinary glow Red Nacona shines with the sun.

Med en sällsam glöd skiner Red Nacona ikapp med solen.
With extraordinary glow Red Nacona shines with the sun.

Read more about Red Nacona on her own page that has now been updated.

Jethro’s Nokota® Ruminations 1:2 Happy Thanksgiving, Timothy, and Black Friday Bypass

DSC02282
Timothy
Consideration in the last issue of essential amino acids (and past articles can always be easily found on our blog: https://djuptonokotas.wordpress.com/2013/11/19/jethros-nokota-ruminations-vol-11/) led to some questions about what is a good hay based diet, and that is such a profound & good question that i think needs to be broken down by grass species.  So let’s start with one of the most well known, sought after, and at least in some places premium priced, timothy.
Timothy has a long and proud history as hay, and if you have worked with a scythe and/or the traditional human muscle intensive hay drying methods you can understand in large part why.  It grows upright and straight in relatively fine clusters that do not form tight & high scythe blade destorying clumps like tuvtåtel, instead timothy plants cut rather cleanly and effortlessly with a scythe (or machinery), dry comparatively easily and well, and are more cooperative than many plants to collect with a rake and/or baler.  While continuing with its positive aspects, timothy is conducive to farming and crop rotations and establishes well with good planting and fertilizing techniques (including organic fertilizer which was of course the rule up until just a few generations ago) while also being effectively destroyed when desired via plowing because it has shallow roots that do not regenerate new crowns.  It is tolerant of  cold weather and native here in northern Sweden.  Plus timothy is one of the safer cool season grasses for horses at a high risk of founder, at least according to most sources and theories.  http://www.thehorse.com/articles/16767/hay-for-the-laminitic-horse,   http://www.johnthevet.co.uk/fructans.php,   http://www.halleysfeeds.co.uk/articles/TimWatsonBVMS_May2012.html
But even considering all of those benefits, i feel that i need to balance out the reputation of “king timothy”, the cornerstone of most haying programs here, and also write about its shortcomings, which certainly do not render it necessarily inferior but which should be always considered because timothy is definitely not the best option for every situation or every horse.  
Timothy grows and matures quickly, even in the far north, but the flip-side of this strength is that it also becomes overmature very quickly.  It has been recorded losing as much as 0.7% digestability per day after prime harvesting time http://www.feedipedia.org/node/16886, and thus in my experience it is not hard to find timothy hay that is rather deficient in useable protein and other nutrients.  It is true that horses evolved amid and are adapted to a “low octane” diet in comparison to cows, especially modern milk cows which are fed obscenely rich feeds and grasses developed to contain much more sugars and carbohydrates that typically found in nature, so this lower feed value of timothy is not always a disadvantage to a horse, as horses need much roughage/fiber for their systems to function properly, yet timothy’s feed value does need to be understood when trying to feed young, growing, high output, or elderly individuals or considering the “bang for your buck” of your next hay purchase. Mature timothy can be great if your plan is to let your gelding have free choice of a big round bale until it is gone because it will slow him down a bit, and a horse can eat much faster than it needs to, especially if bored, so even with overmature timothy an easy keeper with little to do could still grow fatter. Conversely, if you are feeding youngsters, as we are here, and rationing their feed over 3 to 5 feedings a day to limit wastage and spread out the consumption, and pay for the hay by the bale regardless of what it contains then you can quickly understand why we would prefer not to have overmature timothy hay; it is more work, cost, and waste for the same level of nourishment.
Furthermore, even though lush immature timothy plants can top 20% protein (and at this growth stage may also have a high amount of potentially worrisome for laminitis water soluble non-structural carbohydrates), timothy is a bit deficient in lysine relative to its total protein content.  The National Research Council has through much research decided that 4.3% of a horse’s dietary crude protein should be lysine http://books.google.se/books?id=EBoXrYCkFUQC&lpg=PA198&ots=_2TMb34d28&dq=NRC%20horse%20lysine%20percent&hl=sv&pg=PA198#v=onepage&q=NRC%20horse%20lysine%20percent&f=false​.  So since timothy has only 3% of its crude protein as lysine it is better balanced by combining with clover (5%) or other lycine rich plants (typically legumes) like vetch that are themselves richer than necessary in lysine.  Or you could always supplement lysine directly… or even just feed an excess of timothy in terms of energy and/or total protein to simply reach the lysine requirement if that is the cheapest option and there is no problem with weight gain.
A relatively easy online (and downloadable) program to calculate your horse’s specific needs, and even compare them to several feeds and calculated intake, is provided by the National Research Council at:  http://nrc88.nas.edu/nrh/   On the top blue horizontal tool bar select “Animal Specification”, then enter the weight and expected mature weight along with other details and you can quickly see that our harness mare, Grå Törnskata, for example should have 26 grams of lysine a day.  Saves a lot of time on the calculator, and you can do much more with this program if you wish 🙂  And below is another table that can be helpful when considering lysine, too:
Feed type Equation to estimate lysine from crude protein if actual lysine content is unknown:  http://www.ker.com/library/advances/218.pdf
Alfalfa hay Crude protein x .042
Clover hay Crude protein x .050
Timothy hay Crude protein x .030 (actually ranges from 2.9 – 4.1% http://www.feedipedia.org/node/16888
Bermuda grass hay Crude protein x .035
Bluegrass pasture Crude protein x .027
Oat hay Crude protein x .031
Corn silage Crude protein x .051
Returning to considerations of timothy, it is also relatively sensitive to overgrazing because it stores its reserves in the lower stems, well within reach of hungry mouths.  And please remember when reading about any species and following the links that the recommendations will vary greatly with your locale, especially dates for seeding, cutting, etc, seeding rates, and even nutritive properties.  For example, here in northern Sweden our days during the growing season are very, very long; on midsummer it never truly gets dark, just dusky.  Furthermore, the nights are characteristically cool, so photosynthesis can occur over very long portions of each “day” and the plant needs to waste little of this via respiration at “night”, thus plants can potentially concentrate much more sugar.  Our carrots, berries, potatoes, etc truly are sweeter than in most other places and likewise horses at high lattitudes are at a greater risk of founder/laminitis, particularly if allowed to graze modern grasses developed for milk cows without end when already fat and excercising little.  So if you hear food connosiurs claiming that the best berries come from close to the poles, they actually do have some facts behind them if sweet is what you seek.
So long story short, things are always more complicated than they seem and so there is a lot to consider, and typically hay mixtures are best, but timothy sure can be a great hay and a great choice for the majority of most equines’ diets, especially with a small amount of legume mixed in or fed at the same time.
Black Friday Bypass
Personally, one of the things i am most thankful for is an awesome home (and that means the entire farm) full of opportunities (aka Nokota horses and range for them), so i really am not keen to leave that for the hustle of town, especially not to partake in consumeristic chaos in the quest for holiday gifts.  So what better alternative than to order online gifts like the freshly printed 2014 Nokota calendar http://www.nokota.org/store/index.php?act=viewProd&productId=97, artwork, stationary, sponsorships including the opportunity to name a young Nokota, clothing including sweatpants you can wear in comfort as you shop at home, etc 😉  The only thing better than avoiding the crowds and fuel pumps is the satisfaction of knowing that you are also helping to preserve deserving American heritage, as the Nokota Horse Conservancy is a non-profit organization with the proceeds helping to sustain its core herd of the most rare bloodlines of fully foundation Nokota horses.
Disclaimer:  There is always a strong chance that I don’t know what I am talking about, and these views are entirely my own and not in any way necessarily reflective of those of the Nokota® Horse Conservancy or any other individual.  Read widely, seek multiple opinions, and think freely 😀  I know that this will be read by many who are more wise, educated, and experienced in a multitude of ways than myself and look forward to their responses, even if they contradict me, so please do not hesitate!  Our blog is a great place to discuss further, and if you have a question it very well can be helpful to share, so please feel free to comment and share!
DSC02283

Orkidéer/Orchids

Mina föräldrar hade båda ett naturintresse av stora mått och tog mig och mina bröder på många utflykter för att uppleva naturens under, små som stora. Jag tyckte alltid det var härligt att komma ut på olika håll i naturen även om jag växte upp på gårdar nära den samma och det intresset har hållit i sig genom livet och lett mig till olika arbeten, utbildningar och även Seth. Men det fanns en sak som liksom alltid grumlade upplevelsen med barndomens utflykter en smula. Något som alltid verkade dyka upp när jag var som mest mätt på naturens under och bara ville hem, eller som alltid manade mina föräldrar att vilja gå en bit till när min mage kurrade och jag ville ha fika. Orkidéer. Orkidéer, orkidéer, orkidéer… vita, rosa, gula, med prickar, utan prickar, två-blad och nycklar, SUCK, var min juvenila själs svar. Ibland åkte vi iväg med orkidéer som huvudsyfte, ibland lyckades de nästla sig in i upplevelsen fast de inte stod på schemat.

Naturligtvis var det inte riktigt så illa, egentligen. Jag ville bara gärna tro det, det var väl en sådan sak när man går emot sina föräldrar bara för att. För det var med en väldig förtjusning som jag hittade ett par orkidéer på vår egen mark härom veckan. Jag hade sett dem runtomkring i närheten, men visste inte att de också växte i våra hästars hagar och det här var en härlig ny upplevelse!

En skir liten Jungfru Marie Nycklar i hästhagen A delicate little Moorland/Heath Spotted Orchid

En skir liten Jungfru Marie Nycklar i hästhagen
A delicate little Moorland/Heath Spotted Orchid

~~~~~~~~~~

My parents both had a great interest for nature and brought my brothers and I on many trips to experience nature’s wonders, small and large. I always thought it was lovely to get to go to different places in nature, even if I grew up on farms, close itm and this interest has kept with me through life and led me to different jobs, education and also Seth. But there was one thing that always seemed to cloud the experience a tad bit. Something that seemed to appear whenever I was the most satisfied with nature’s wonders and just wanted to go home, or that always seemed to make my parents want to go further when my belly was growling and I just wanted to stop for lunch. Orchids. Orchids, orchids, orchids… white, pink, yellow, with spots, without spots, tway-blade and Dactylorhiza, SIGH, was my young souls reply. Sometimes we went with orchids as the main purpose of the trip, sometimes they just seemed to nestle themselves in into the experience even if the were not the plan.

Of course, it really wasn’t that bad. i just wanted to believe so, I guess it was just one of those times when a child goes against it’s parents just because. For it was with great joy that I found a couple orchids on our land just the other week. I had seen them around, nearby, but didn’t know that they grew in our horses’ pasture and this was a wonderful new experience!

/ Emma

En färgjämförelse/A color comparison

Please scroll down for English…

Nu är det väl ändå dags att starta den här bloggen på riktigt. Vi har så mycket tankar om det som händer och vad vi ser omkring oss här på gården och tänker att kanske finns det någon mer som skulle uppskatta att ta del av dem, men det är lite “otäckt” ändå att börja skriva för då ska man ju fortsätta och därmed formulera alla dessa tankar.

Det är fortfarande mycket information som behöver komma upp på sidan och framför allt behövs nya bilder på hästarna. Vi har fina hästar och gott om vackra dagar att fota men ändå är det så svårt att få tillfälle till just sådant. En god vän, som också är keramiker och tycker om att teckna och måla beskrev hur han utifrån bilder vi visade tyckte att ljuset i Sverige verkade annorlunda jämfört med ljuset i North Dakota och sade att om han kunde sätta en färg på det så skulle det vara blågrönt. Jag hade aldrig formulerat tanken själv, men kunde inte annat än fullständigt hålla med. Ljuset här på Djuptodal är blågrönt och av en annan färg än i North Dakota där jag skulle beskriva ljuset som mer gyllene orange. Båda hisnande vackra.

En blå häst i ett blågrönt landskap. A blue horse in a blue green landscape.

En blå häst i ett blågrönt landskap.
A blue horse in a blue green landscape.

Uppenbarligen är då denna sidas omslagsbild från North Dakota och det är förstås lite ologiskt. Det finns gott om vackra vyer som skulle göra sig bra som omslagsbild också här i det magnifika Höga Kusten-området men trots allt är ännu majoriteten av våra hästar födda på prärien i North Dakota och det kändes lämpligt att kröna sidan med en bild som påminner om deras ursprung och skulle kunna ge en känsla av vad det är som format hästarna till det de är idag. Bilden är tagen alldeles intill Missouri River, ungefär 8 mil sydöst om Bismarck i en hage som Nokota® Horse Conservancy burkar arrendera. Ni kommer förmodligen få läsa mer om den hagen i kommande inlägg.

~~~~~~~~~~

It sure is about time to start this blog for real. We have so many thoughts about what we see around us here on the farm and think there might be someone else who would appreciate to hear them. But also it is a little bit “scary” to start writing, for then one ought to continue and put words on all these thoughts.

There still is a lot of information that needs to be put on the site and, most of all, we need new photos of the horses. We have fine horses and lots of pretty days to photograph them but still it is so hard to find time for such things. A friend, who is a potter in Minneapolis, USA and also enjoys drawing and painting described how he from the pictures we sent him thought the light in Sweden seemed different than the light in North Dakota and if he could put a color on it, it would be blue green. I had never put words on that thought myself, but had to agree fully. The light here on Djuptodal is blue green and of a different color than in North Dakota where I would describe the light as more a golden orange. Both breathtaking.

En bit av det orangea i det blågröna. A piece of the orange within the blue green.

En bit av det orangea i det blågröna.
A piece of the orange within the blue green.

Obviously then, this banner phto is from North Dakota and that is of course not totally logical. There are plenty of marvellous views that would make great banners also here in the stunning High Coast-area but after all the majority of our horses are still born on the prairie of North Dakota and it seemed fitting to cap the site with a picture that is a reminder of their heritage and what made the horses what they are today. The picture is taken in one of the Nokota® Horse Conservancy’s leased pastures right by the Missouri River, some fifty miles southeast of Bismarck. You will probably hear more about that area in future posts.