Archives

Butten / The Butte

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Vår gård ligger alldeles jämte en allmän grusväg med boningshuset på södra sidan och ladugården på norra sidan. Det finns många sidor till att bo så och en av dem är att det är svårt för förbipasserande att missa vad vi har för oss på gården.  Eller, jag misstänker att det ofta är så att vi får förbipasserande att undra vad det är vi har för oss här på gården. Ett av dessa tillfällen var när vägens diken gjordes vid och vi frågade om entreprenören inte kunde tippa de uppgrävda vägmassorna från dikeskanten i en hög i vår hage. Vägarbetarna blev bara glada över att slippa köra de fyra kilometerna till den egentliga tipplatsen men det var många undrande blickar som kom från de förbipasserande. Blickarna blev inte mindre undrande när högen sedan fick sitta där orörd, förutom att dess topp blev lite tillplattad. En del kände sig till och med manade att fråga vad högen var till för.

DSC04543

Like the house and barn the butte is very close to and visible from the road.

För gårdens invånare var det dock aldrig någon fråga om vad högen var bra för. En hög med grus är bra till mycket. Man kan klättra upp på den, man kan kana, eller vintertid åka släde, ner för den. Utsikten från dess topp är härlig, det otäckta gruset verkar ha en något frånstötande effekt på insekter men uppe på toppen har ett par plantor gullusern tagit fäste och erbjuder ett uns unikt betande. Högen är också trevlig att titta på. Vi kallar den “the Butte” och ibland på svengelska “Butten”, även om vi vet att den är långt från de riktiga buttes, men den är en trevlig påminnelse av dem och det gör oss glada.

DSC03994

Although the grass is greener, the butte is more interesting for the Sápmi goats.

“Butte” kommer från franskan och betyder ursprungligen liten kulle men den riktiga definitionen idag är isolerad kulle med branta sidor och en liten, tillplattad topp. Benämningen är ofta återkommande på USAs stora slätter där band av kullar bryter upp det annars platta landskapet. Där behöver en “butte” inte alltid ha en tillplattad topp, men i nokota®hästarnas hemområde är just den typen av kullar typiska landmärken och för oss en stor del av Norddakotas atmosfär. När vi kommer körandes på väg 13 från öst är det när landskapet börjar bli kuperat som vi känner att vi närmar oss vårt mål och riktigt hemma känner vi oss när vi får syn på de speciella höjderna som vi så ofta vilar ögonen på när vi besöker Kuntz Ranch.

DSC03902

Getting close. Kuntz Ranch is situated just behind those blue buttes.

Inte långt från Kuntz Ranch finns en mycket intressant butte, som ensam reser sig över den omgivande prärien. Det är Shell Butte och om namnet skvallrar om är den full av snäckskal, men fossila sådana från många miljoner år sedan då Norddakota fortfarande var en del av det enorma Nordamerikanska inlandshavet. Där finns mycket att studera för en geologiskt intresserad och från dess topp känns verkligen den vidöppna prärien långt in i själen. Det finns många fler buttes i Norddakota och kanske den mest spektakulära men definitivt den mest resliga är White Butte i sydvästra hörnet av staten. Med sina 1069 meter över havet är den statens högsta naturliga punkt men det är inte så mycket dess storlek som får den att stå ut som dess färg. White Buttes sedimentärbergarter har en hög kalkhalt vilket ger den en ljusgrå färg och en frodig försommardag ser den närmast surrealistisk ut från håll.

DSC04881

I never did go all the way to White Butte that early summer day and I still wonder if what I captured on the photo was real or just a mirage.

Inte riktigt så surrealistiska men mycket praktfulla är kullarna kring Linton, där Nokota® Horse Conservancy har sitt säte. Under många somrar nu har sluttningarna betats av nokota®hästar och det var på en av dem som en dag ett föl fångade extra mycket av Seths uppmärksamhet. Fölet lekte för sig själv i ett snöbärsbuskage och tycktes särskilt smälta in då fölets färg var nästan densamma som buskarnas bark. Han verkade så lekfull men också vänlig och med vetskap om att han var son till en av Seths favorithingstar Lakota Dancer köpte Seth omsider fölet. Den unga hingsten fick sitt namn efter buskarna, på engelska Buckbrush, och växte upp till en ståtlig avelshingst som nu har avkommor i flera länder och drar just nu blickarna till sig hos sina nya ägare i Frankrike. “Bucky” själv hann inte uppleva vår lilla Butte innan han flyttade söderut, men den är ett populärt tillhåll för hans fyra svenska avkommor.

Läs gärna mer on Buckbrush på hans egen sida.

DSC03201

There is just something about the butte that makes it fun to hang out by. And half way up it stands Vargfura, one of Bucky’s Swedish offspring.

~~~~~~~~~~

Our farm sits right on a small gravel county road, with the house on the south side and the main barn on the north side. Living like this has many sides to it and one of them is that it’s hard for people that drive by to miss what we’re up to on the farm. Well, I suspect that a lot of times it’s rather that we make people wonder what we’re up to. One of those times was when the road department was redoing the ditches and we asked them if they could just put the waste road side masses, a mix of soil and gravel, in a pile in our pasture. The road workers were happy that they didn’t have to drive the four or so kilometers to the official dump site but many were the ponderous looks from people driving by. And the looks didn’t get fewer when the pile was left there as it was, except for having it’s top flattened into a little plateau. Some even had to ask what it was for.

DSC04795

Watching Sápmi goat Blinka on the butte convinces me that it has a purpose.

For the farm’s inhabitants there was never any question what it was for, however. A pile of gravely soil is great for many things. It can be climbed up onto, it can be slid, or in winter time sled, down off of, it offers a nice view from the top, the open gravel seems to offer some protection from biting insects and it even offers some unique grazing with a couple plants of yellow alfa-alfa surprisingly having taken hold on the plateau. And it’s nice to look at. We call it “the butte”, well knowing that it is far from the real deal buttes, but it is a fun reminder of them and it makes us happy.

DSC01138

The Helsinge sheep definitely seem to have found a use for the butte, too.

“Butte” comes from French and means “small hill”, though officially a butte is an isolated hill with steep sides and a small flattened top. The word is often recurring on the Midwestern plains where bands of grassy hills break up the otherwise flat landscape. There, a butte does not always have to have a flattened top, but in the nokota® horses’ homeland those kinds of hills are typical landmarks and for us a big part of the North Dakota spirit. When driving in from the east on HWY 13 it is when we see the first bands of hills that we know we’re close to our goal and then comes that lovely sight of the buttes that we so often rest our eyes on when visiting at Kuntz Ranch.

IMG_3855

A young Bucky offspring on Kuntz Ranch enjoys the ranch’s hillsides with his dam.

Not far from Kuntz Ranch there is one very interesting, isolated butte, the Shell Butte. As it’s name suggests, it is full of shells, but fossil shells from millions of years ago when North Dakota was still a part of the great Western Interior Seaway and from atop the view is breath taking. There are many more marvelous buttes throughout the state and maybe also the most spectacular but definitely the greatest is the White Butte in south western North Dakota. With it’s 1069 meters above sea level it is the highest natural point of the state but it is not so much the size as it’s color that makes it stand out. The mud- and claystone of White Butte has a very high lime content making it a light grey color and on a lush early summer day the butte looks almost surreal from a distance.

IMG_2034

From the top of Shell Butte the prairie feels more wide open than ever.

Not so surreal but quite lovely are the hills around Linton where the Nokota® Horse Conservancy has it’s office. In some of them nokota® herds have been grazing for many summers and it was on the slope of one of these hills that one foal stood out extra to Seth and caught his interest. Within a patch of buckbrush a colt of a color nearly the same as the brush’s bark was playing. He seemed so playful and good natured and knowing he was a son of Lakota Dancer, Seth eventually bought the colt. The colt was named Buckbrush and grew up to become quite the eye catching stallion who now has offspring in several countries and is currently showing off in France at his new owners. “Bucky” himself never got to see our own little butte before he moved south but his four Swedish offspring all enjoy hanging out by it.

Read more about Buckbrush on his own page.

What better way of showing off the North Dakota spirit than a Nokota in the foreground of some buttes. Buckbrush and Seth did an amazing job helping Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

What better way of showing off the North Dakota spirit than snowy buttes with a Nokota® in the foreground. Buckbrush and Seth did an amazing job helping photographer Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

Advertisements

Pojkar/Boys

De allra flesta unga hingstar drömmer nog om att en dag vara ledare i gänget. Redan som mycket unga börjar träningen inför att en dag (eventuellt om vi ska vara realistiska) nå toppen och när de når två-treårsåldern är likheterna med den mänskliga tonåren tydliga. Det ska plockas och grejas, lekarna är viktiga, det finns aldrig ett dåligt tillfälle att inleda ett lekfullt bråk och så är det förstås viktigt att visa upp sig rent visuellt. Våra unghingstar Blå Åskhök och Blixt Linus är inga undantag. De kan verka beskedliga vid första anblick då de båda inte är i kontakt med ston och är lugna pojkar som ägnar mesta energin åt att äta, men så blir tillslut frestelsen att retas för stor.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå. Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå.
Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Leder man exempelvis ut dem en sväng så känner man snart hur någon drar lite i repet. Men inte för att de är istadiga och inte vill gå, utan för att de helt enkelt plockat upp repet med munnen så de kan låtsas att det är de som är ute och går med oss. Går man ut med båda samtidigt kan man se många tysta, men tydliga gliringar slängas dem emellan. Som om de båda retar varandra för att de blivit fångade och följer oss. Seth tycker om att verka våra hästars hovar ute i hagen och hos stona är det inga större problem förutom att många av de andra kommer fram och nära för att pocka på vår uppmärksamhet, men när Blå och Linus skulle verkas i veckan var det med andra planer som den andre höll sig nära. Här kom nämligen ett utmärkt tillfälle att vara riktigt retlig. För vilket tillfälle till att retas är bättre än när den andre är fasthållen och dessutom med ett ben i luften? Så när Blå verkades, envisades Linus med att komma fram och småbita Blå och vice versa när det var Linus tur att verkas, naturligtvis. Efteråt gick de lugnt bort för att äta. Kanske de retades lika mycket med oss som varandra!

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös. Can't miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös.
Can’t miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Vi har några hingstar i olika åldrar kvar i North Dakota och i de stora flockarna med unga respektive äldre hingstar som de går i är det oftast något på gång. Man ser i stort sett aldrig några allvarliga bråk men att det finns rangordningar som ska säkerställas är tydligt, särskilt när det kommit in någon ny i flocken. Det nosas med kraftiga blås med krökta, utsträckta halsar för att fortsätta i mer fysiska yttringar, som det klassiska styrkeprovet stegringen, mot varandra. Eller bett, ofta mot antingen övre delen av bakbenen eller sidan av halsen. Krökta nackar och hög, luftig “uppvisningstrav” eller en ren jakt på den andre. Alla tämligen imponerande och magnifika i den betraktande människans öga.

Jag är störst! I'm taller than you!

Jag är störst! Treåriga Ignatius till vänster.
I’m taller than you! Three-year-old Ignatius to the left

Det finns dock även beteenden som nog vi människor och hingstarna (eller stona för den delen) upplever lite olika. Ett annat styrkeprov är nämligen att rumpa mot rumpa trycka med all sin kraft mot den andre och skrika med den mest gälla röst man kan åstadkomma. Hingstarna märker sina revir med sin spillning och även i flocken med enbart hingstar används detta som ett styrkeprov. Finns det någon att imponera på så görs detta bäst genom att göra en hög på en annan hög och sedan backa över den och ljudligt lukta på sin skapelse, gärna samtidigt som man skrapar i marken med en framhov. Detta kan se märkligt ut i mänskliga ögon, men är på fullt allvar och “hingsthögarna” har faktiskt ett annat, oväntat ändamål. Under riktigt svåra vintrar på prärien då vildhästarna inte kunde finna tillräckligt med föda kunde hingsthögarna tjäna som en sista utväg, då hästars spillning är så pass fiberrik att de kunde överleva genom att äta den och högarna var relativt lätta att hitta under snön.

Läs gärna mer om Blå Åskhök på hans egna sida under “Hingstar/Stallions” som nu har uppdaterats.

~~~~~~~~~~

Most young stallions probably dream of one day being the leader of the band. Already when very young the training towards one day (possibly, to be realistic) reaching the top begins and as two and three years old the similarities with human teenagers are clear. It’s a lot of picking and carrying on, games are important, there’s never a wrong moment to initiate a play fight and of course it’s important to show off, visually. Our young stallions Blå Åskhök and Blixt Linus are no exceptions. They can seem modest at first sight since they are usually not in contact with mares and are calm boys that put most of their energy into eating, but so eventually the temptation to tease get too large.

Blå och Linus är oftast goda vänner. Blå och Linus are most of the time good friends.

Blå och Linus är oftast goda vänner.
Blå och Linus are most of the time good friends.

For example, when leading them out for a little walk one will soon notice some pulling on the rope. It is not because they are being stubborn about going, however, but because they simply are picking up the rope with their mouths so they can perhaps pretend they are out walking us. If we go out with them both together we can see a lot of soundless, but obvious taunting them between the two, as if both of them are picking on the other for being caught and following us. Seth prefers to trim our horses’ feet out in the pasture and in the group of mares this is usually no problem aside for some of the others coming up close to get our attention, but when Blå and Linus were to be trimmed last week it was with ulterior motives that the other horse stayed close.  What can be a better opportunity to tease than when your friend is caught and standing with one leg in the air? So when Blå was being trimmed, Linus kept coming up to nip on Blå and vice versa when Linus was getting trimmed, of course. Afterwards they both left calmly to graze. Perhaps they were picking on us just as much as each other!

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul. Boys are still boys, though, and like everything on wheels

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul.
Boys are still boys, though, and like everything on wheels

We have some stallions in different ages still in North Dakota and in the two large groups of older and respectively younger stallions something is usually going on. You hardly ever see any serious fights but that there are ranks to be decided upon is clear, especially when someone new enters the group. There’s sniffing with loud blows, crested and stretched necks to continue with more physical manifestations, such as rearing, the classical symbol of strength. Or biting, often at the other’s upper hind legs or side of the neck. Crested necks and elastic “show trot” or simply a chase after the other. All pretty impressive and magnificent in the eyes of the watching human.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangordningen genom frustningar med välvda halsar. Our Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangen genom frustningar och välvda halsar.
Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

There are, however, also behaviours that we humans and the stallions (and mares for that matter) view somewhat differently. For another show of strength is to, butt to butt, push on the other with all power and shriek with the most high-pitched voice one can muster. The stallions mark their territory with their droppings and also in the group of boys only this is used as a test of strength. If there’s anyone around to impress then this is best done by making a pile, back over it to then sniff it, preferably while scraping the ground with one front hoof. This may look strange in human eyes, but it is completely serious and the “stud piles” actually also serve a different, unexpected purpose. During really harsh winters when food for the wild horses was scarce, the stud piles could serve as a last resort, since horse droppings have enough fiber that the horses could survive by eating it and the piles are fairly easy to find under the snow.

More information about Blå can be found on his own page under “Hingstar/Stallions”.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för. Rustler in the middle shows his strength through his butt.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för.
Rustler in the middle shows his strength through his butt.