Archives

Inte en pålitlig häst? / Not a reliable horse?

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Från ett par olika håll har jag hört åsikter om vildhästar som jag finner rätt förvånande. Människor som inte har någon egen erfarenhet alls av vildhästar har talat om hur opålitliga de är och att även om man skulle kunna tämja en så skulle den aldrig vara lika pålitlig som en häst med tamt ursprung född i domesticerad miljö. Det vilda skulle dessutom följa med i generationer. Jaha? Kanske borde jag vara tacksam för dylika råd och lägga av med nokota®hästar och skaffa någon helt domesticerad ras istället, men jag tror våra nokotas® måste ha hjärntvättat mig, för jag kan bara inte släppa dem. På något sätt lyckas de snärja in mig att tro att kontakten jag får med dem är djupare än med andra hästar jag haft. Jag, som aldrig varit något direkt hästgeni, har lyckats få en trevlig, tam kompis som t.o.m. går att rida av hästar som innan bara gått så fritt och ohanterat det går i de stora hagarna på och kring Kuntz Ranch. Det måste vara ett tecken på …opålitlighet?

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Hur jag än ser på det så kan jag inte se något annat än att nokota®hästarna är precis lika pålitliga som vilka andra hästar och därtill med den där speciella kontakten. För jag tror inte att det är något märkligt undantag att vi själva nu har två hästar som går i ridskoleverksamhet, särskilt inte när jag tänker på att det finns det fler nokotas som gör, som dessutom har en mycket mer fri uppväxt än våra Ronnie och Rosamunda. De båda bär eleverna på dagliga lektioner, busar i hagarna och vilar däremellan tryggt i sina spiltor. De har även redan varit runt och visat upp sig på flertalet olika kurser och tävlingar, nu senast var det Ronnie som vann räven i en Hubertusjakt tillsammans med Helen Thorstensson. En gren som en hel del nokotas® i östra USA numer tryggt tar sina ryttare genom. Nokotas® som är födda och uppväxta i North Dakota.

DSC03885

Ronnie playing domestic horse at a dressage show together with Helen Thorstensson.

Inte heller tror jag det är något undantag att vår Grå Törnskata efter att ha levt fem år helt ohanterad nu blir både riden och får dra det ena arbetsredskapet efter det andra.  För det var ju de helt vilda hästarna från nationalparken som visade sig så trevliga och pålitliga som fångade familjen Kuntzs intresse till att börja med. Förutom Bad Toe -hästen som alltid drog in bensinpengarna i Cowboy Race och sedan tryggt bar barnen som ville skritta av honom efter löpen, så finns det många fler exempel, som Reasy, som fick sitt namn för att hon var så lätt att rida in -Real Easy. Ett annat exempel på nokota®hästarnas otroliga förmåga att knyta band med sina människor fick vi se i helgen som var, då Jerusha Steinert och NHC-uppfödde Mesabi Warrior tog Grand Champion-titeln i “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha  och fyraåriga Mesabi som var en helt ohanterad hingst fram till för sex månader sedan, tog sig i helgen med bravur igenom tävlingens fyra grenar frihetsdressyr, cowboy dressage, extreme cowboy race och en avslutande freestyle final. Grenar som alla bygger på god kommunikation med hästen. Jerusha är en otrolig hästmänniska men jag har ändå svårt att se att det skulle gå med en opålitlig häst.

Grå Törnskata helping us feed the farm's all critters.

Grå Törnskata helping us feed the farm’s all critters.

Så medan Ronnie tryggt sover utsträckt i sin ridskolespilta så fortsätter jag tryggt att leva med våra nokota®hästar. Läs gärna mer om Ronnie på hennes egen sida och besök gärna också Jerushas hemsida här.

~~~~~~~~~

In a couple places I have picked up some opinions on wild/feral horses and mustangs that I find quite surprising. From people that I know have no actual experience of their own of wild horses I have heard that wild horses are so unreliable and even if one would be able to gentle one, it would never be as trustworthy as a domestic horse could be and that the wild would stay with the horses through generations. Alright?Perhaps I should be thankful for such advice and stay away from the Nokota® horses and instead have truly domestic horses, but I think I must have been brain washed by the nokotas® for I just can’t let them go. Somehow they trick me into believíng that the contact I feel with them is deeper than with other horses I have been around. I, that have never been been any horse expert have somehow managed to get a good, tame friend that is even rideable from a horse that previously only have run as free as possible in the large pastures on and around Kuntz Ranch. That must be a sign of …Non-trustworthiness?

Ronnie's first time with someone on her back. The weanlings are eager to learn.

Ronnie’s first time with someone on her back. Rosamunda and the weanlings are eager to learn.

Which ever way I look at it I cannot see anything than that the nokota® horses are just as reliable as any other horse and with that, that special contact. For I don’t think it’s some strange coincidence that we ourselves now have two horses working full time on a riding school, especially not when I think about that there are more nokotas® that do, that had even grown up much more freely than our Ronnie and Rosamunda. They both carry the students through daily lessons, have fun in the pastures and in between rest all relaxed in their stalls.They have also been around to a few shows and clinics already, latest it was Ronnie that caught the (stuffed teddy-) fox in a hunt together with Helen Thorstensson. A discipline that also a fair few nokotas® that were born and raised in North Dakota nowadays securely takes their riders through in eastern US.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

I also don’t think that it’s any exception that our Grå Törnskata after having lived her first five years totally untouched nu is both riden and pulls a bunch of different farm equipment. For it was the truly wild horses of the national park that turned out to be so nice and reliable that caught the interest of the Kuntz family to start with. Other than Bad Toe -the Cowboy Race gas money horse that the kids would fight over to ride for the after race cool down, there are many more examples, such as Reasy, the mare who got her name because she was so easy to start riding -Real Easy. Another example of the nokota® horses’ amazing skill in bonding with their people we got to witness last weekend, when Jerusha Steinert and NHC-bred Mesabi Warrior became Grand Champions of “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha and Four-year-old Mesabi who was an untouched stallion until six months ago rocked the challenge’s four different parts; liberty, cowboy dressage, extreme cowboy race and the finalling freestyle program. Disciplines that all are about communication with the horse. Jerusha is an amazing horsewoman but I still find it hard to see that it would be possible with an unreliable horse.

Mesabi Warrior with his dam running pretty much free on Kuntz Ranch.

Mesabi Warrior with his mother running pretty much free on the North Dakota plains.

So while Ronnie confidently rests flat on her side in her riding school stall I confidently continue to live with our nokota® horses. Read more about Ronnie on her own page and a visit to Jerusha’s website is also highly recommended.

Advertisements

Ålder och erfarenhet/Age and experience

Grå Törnskata (Skata) är åtta år. När jag var åtta år roterade min värld kring pastellfärgade My Little Pony, skolans läseböcker och att klättra träd. Och att längta till julafton förstås. Skata må vara vår lilla ponny med sina styvt 145 cm i mankhöjd, men förutom en sprudlande lekfullhet är det inte mycket likheter mellan den åttaåriga hästen och det åttaåriga barnet. Skata har vid sin till synes blygsamma ålder redan hunnit uppleva fem pinande vintrar på North Dakotas prärie, där blåsten aldrig tycks sluta piska snön mot frostnupna mular. Hon har med bravur klarat en omställning från orörd vildhäst till ett liv som tamhäst via totalt nya erfarenheter som en nio timmars flygresa och hon är nu den mest pålitliga i vår svenska lilla Nokotahjord. Hon har fött två perfekta fölungar och uppfostrat dem till ett par kloka och trygga unghästar. Hon har också lärt sig att bära människor på sin rygg och dra tunga lass med sann arbetsglädje. Framförallt har Skata övervunnit långt fler av sina medfödda, instinktiva rädslor än man kunde tro möjligt för ett flyktdjur, fött och uppvuxet i vilt tillstånd. Ibland när jag pratar med bekanta om Skatas bedrifter kallar jag henne kort och gott ”hästen”. Men det jag menar är Hästen. Med stort H. Även i en grupp av så många fantastiska individer som den vi har i vår hage.

Skatas första bal. Skata's first bale.

Skatas första bal. Skata’s first bale.

När jag idag, med nästintill fyra gånger högre ålder än Skatas, ser på henne är det med högaktning inför den erfarna, visa, trygga utstrålning hon glöder av och jag känner att jag själv alltid kommer ligga långt efter hennes mognad oavsett hur många fler år jag får uppleva. Varför är det så? Jag har ju trots allt också upplevt många vintrar, såväl kroppsligt som mentalt, och rest har jag gjort till mer än min beskärda del. Jag har också två barn och haft arbeten där jag ibland fått slita hårt. Men ändå känner jag mig så liten intill Skata. Kanske är det hennes absoluta närvaro som är skillnaden. För henne liksom för alla hästar är det här och nu som räknas och hon lever varje sekund av sitt liv. Till skillnad från mig själv, som allt för ofta genom livet glömt bort nuet i mitt bekymmer över det som varit och inte varit.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter. Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter.
Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Läs gärna mer om Grå Törnskata på hennes egen sida som nu blivit uppdaterad!

~~~~~~~~~~

Grå Törnskata (Grey Shrike), or Skata as we usually call her, is eight years old. When I was eight years old, my world circled around My Little Pony, schools first books and tree climbing, and longing for Christmas, of course. Skata may be our little pony with her mere 14.2 hands high, but except for her exuberant playfulness, that’s about the only similarity between her and the eight-year-old child. Skata has at her seemingly shy age already experienced five winters on the North Dakota prairie where the wind never seems to stop whipping the snow up into the frost bit muzzles of shaggy ponies. She has successfully gone from an untouched wild horse to a life as a domestic horse, some of the travel being by totally unknown experiences such as a nine hour flight and is now the most reliable of our Swedish little Nokota herd. She has foaled two perfect colts and has raised them to become two wise and secure young horses. She has also learned to carry people on her back and to pull heavy loads, always with true joy. Most importantly, Skata has conquered far more of the fears that she was born with than one could imagine possible for a flight animal, born and raised in the wild. Sometimes when talking with friends about her accomplishments I just call her “the horse”. But what I actually mean is The Horse. Even in a herd of so many marvelous individuals as the ones we have in our pasture.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd. Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd.
Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

When I look at Skata today, with my nearly four times as great age, it is with awe of the experienced, wise, comforting aura that she glows of and I get a feeling that I, myself, will always be far behind her maturity no matter how many more years I will get to experience. Why is that so? After all, I have also seen many winters, physically and mentally, and “of travel I’ve had my share, Man”(from the song “I’ve been everywhere” by G. Mack, sung by many, including Johnny Cash). I also have two children and have had jobs where I sometimes had to work hard. But still I feel so little next to Skata. Perhaps the difference is in her absolute consciousness. As for all horses, all that matters for Skata is here and now and she lives every second of her life. Where I, myself, way too often through life have forgotten about now in my concern about what has and has not yet been.

Please do read more about Skata on her own page that has now been updated!

"Admire the tall, ride the small". But Skata we both admire and ride, and she'll get a person anywhere.

“Admire the tall, ride the small”
But Skata we both admire and ride, and she’ll get a person anywhere.