Ålder och erfarenhet/Age and experience

Grå Törnskata (Skata) är åtta år. När jag var åtta år roterade min värld kring pastellfärgade My Little Pony, skolans läseböcker och att klättra träd. Och att längta till julafton förstås. Skata må vara vår lilla ponny med sina styvt 145 cm i mankhöjd, men förutom en sprudlande lekfullhet är det inte mycket likheter mellan den åttaåriga hästen och det åttaåriga barnet. Skata har vid sin till synes blygsamma ålder redan hunnit uppleva fem pinande vintrar på North Dakotas prärie, där blåsten aldrig tycks sluta piska snön mot frostnupna mular. Hon har med bravur klarat en omställning från orörd vildhäst till ett liv som tamhäst via totalt nya erfarenheter som en nio timmars flygresa och hon är nu den mest pålitliga i vår svenska lilla Nokotahjord. Hon har fött två perfekta fölungar och uppfostrat dem till ett par kloka och trygga unghästar. Hon har också lärt sig att bära människor på sin rygg och dra tunga lass med sann arbetsglädje. Framförallt har Skata övervunnit långt fler av sina medfödda, instinktiva rädslor än man kunde tro möjligt för ett flyktdjur, fött och uppvuxet i vilt tillstånd. Ibland när jag pratar med bekanta om Skatas bedrifter kallar jag henne kort och gott ”hästen”. Men det jag menar är Hästen. Med stort H. Även i en grupp av så många fantastiska individer som den vi har i vår hage.

Skatas första bal. Skata's first bale.

Skatas första bal. Skata’s first bale.

När jag idag, med nästintill fyra gånger högre ålder än Skatas, ser på henne är det med högaktning inför den erfarna, visa, trygga utstrålning hon glöder av och jag känner att jag själv alltid kommer ligga långt efter hennes mognad oavsett hur många fler år jag får uppleva. Varför är det så? Jag har ju trots allt också upplevt många vintrar, såväl kroppsligt som mentalt, och rest har jag gjort till mer än min beskärda del. Jag har också två barn och haft arbeten där jag ibland fått slita hårt. Men ändå känner jag mig så liten intill Skata. Kanske är det hennes absoluta närvaro som är skillnaden. För henne liksom för alla hästar är det här och nu som räknas och hon lever varje sekund av sitt liv. Till skillnad från mig själv, som allt för ofta genom livet glömt bort nuet i mitt bekymmer över det som varit och inte varit.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter. Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter.
Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Läs gärna mer om Grå Törnskata på hennes egen sida som nu blivit uppdaterad!

~~~~~~~~~~

Grå Törnskata (Grey Shrike), or Skata as we usually call her, is eight years old. When I was eight years old, my world circled around My Little Pony, schools first books and tree climbing, and longing for Christmas, of course. Skata may be our little pony with her mere 14.2 hands high, but except for her exuberant playfulness, that’s about the only similarity between her and the eight-year-old child. Skata has at her seemingly shy age already experienced five winters on the North Dakota prairie where the wind never seems to stop whipping the snow up into the frost bit muzzles of shaggy ponies. She has successfully gone from an untouched wild horse to a life as a domestic horse, some of the travel being by totally unknown experiences such as a nine hour flight and is now the most reliable of our Swedish little Nokota herd. She has foaled two perfect colts and has raised them to become two wise and secure young horses. She has also learned to carry people on her back and to pull heavy loads, always with true joy. Most importantly, Skata has conquered far more of the fears that she was born with than one could imagine possible for a flight animal, born and raised in the wild. Sometimes when talking with friends about her accomplishments I just call her “the horse”. But what I actually mean is The Horse. Even in a herd of so many marvelous individuals as the ones we have in our pasture.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd. Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd.
Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

When I look at Skata today, with my nearly four times as great age, it is with awe of the experienced, wise, comforting aura that she glows of and I get a feeling that I, myself, will always be far behind her maturity no matter how many more years I will get to experience. Why is that so? After all, I have also seen many winters, physically and mentally, and “of travel I’ve had my share, Man”(from the song “I’ve been everywhere” by G. Mack, sung by many, including Johnny Cash). I also have two children and have had jobs where I sometimes had to work hard. But still I feel so little next to Skata. Perhaps the difference is in her absolute consciousness. As for all horses, all that matters for Skata is here and now and she lives every second of her life. Where I, myself, way too often through life have forgotten about now in my concern about what has and has not yet been.

Please do read more about Skata on her own page that has now been updated!

"Admire the tall, ride the small". But Skata we both admire and ride, and she'll get a person anywhere.

“Admire the tall, ride the small”
But Skata we both admire and ride, and she’ll get a person anywhere.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s