Pojkar/Boys

De allra flesta unga hingstar drömmer nog om att en dag vara ledare i gänget. Redan som mycket unga börjar träningen inför att en dag (eventuellt om vi ska vara realistiska) nå toppen och när de når två-treårsåldern är likheterna med den mänskliga tonåren tydliga. Det ska plockas och grejas, lekarna är viktiga, det finns aldrig ett dåligt tillfälle att inleda ett lekfullt bråk och så är det förstås viktigt att visa upp sig rent visuellt. Våra unghingstar Blå Åskhök och Blixt Linus är inga undantag. De kan verka beskedliga vid första anblick då de båda inte är i kontakt med ston och är lugna pojkar som ägnar mesta energin åt att äta, men så blir tillslut frestelsen att retas för stor.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå. Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Ståtliga som Popper här, vill nog de allra flesta hingstar framstå.
Proud like Popper here most stallions probably want to appear.

Leder man exempelvis ut dem en sväng så känner man snart hur någon drar lite i repet. Men inte för att de är istadiga och inte vill gå, utan för att de helt enkelt plockat upp repet med munnen så de kan låtsas att det är de som är ute och går med oss. Går man ut med båda samtidigt kan man se många tysta, men tydliga gliringar slängas dem emellan. Som om de båda retar varandra för att de blivit fångade och följer oss. Seth tycker om att verka våra hästars hovar ute i hagen och hos stona är det inga större problem förutom att många av de andra kommer fram och nära för att pocka på vår uppmärksamhet, men när Blå och Linus skulle verkas i veckan var det med andra planer som den andre höll sig nära. Här kom nämligen ett utmärkt tillfälle att vara riktigt retlig. För vilket tillfälle till att retas är bättre än när den andre är fasthållen och dessutom med ett ben i luften? Så när Blå verkades, envisades Linus med att komma fram och småbita Blå och vice versa när det var Linus tur att verkas, naturligtvis. Efteråt gick de lugnt bort för att äta. Kanske de retades lika mycket med oss som varandra!

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös. Can't miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Man kan inte missa en chans att retas med en försvarslös.
Can’t miss an opportunity to pick on somebody defenseless.

Vi har några hingstar i olika åldrar kvar i North Dakota och i de stora flockarna med unga respektive äldre hingstar som de går i är det oftast något på gång. Man ser i stort sett aldrig några allvarliga bråk men att det finns rangordningar som ska säkerställas är tydligt, särskilt när det kommit in någon ny i flocken. Det nosas med kraftiga blås med krökta, utsträckta halsar för att fortsätta i mer fysiska yttringar, som det klassiska styrkeprovet stegringen, mot varandra. Eller bett, ofta mot antingen övre delen av bakbenen eller sidan av halsen. Krökta nackar och hög, luftig “uppvisningstrav” eller en ren jakt på den andre. Alla tämligen imponerande och magnifika i den betraktande människans öga.

Jag är störst! I'm taller than you!

Jag är störst! Treåriga Ignatius till vänster.
I’m taller than you! Three-year-old Ignatius to the left

Det finns dock även beteenden som nog vi människor och hingstarna (eller stona för den delen) upplever lite olika. Ett annat styrkeprov är nämligen att rumpa mot rumpa trycka med all sin kraft mot den andre och skrika med den mest gälla röst man kan åstadkomma. Hingstarna märker sina revir med sin spillning och även i flocken med enbart hingstar används detta som ett styrkeprov. Finns det någon att imponera på så görs detta bäst genom att göra en hög på en annan hög och sedan backa över den och ljudligt lukta på sin skapelse, gärna samtidigt som man skrapar i marken med en framhov. Detta kan se märkligt ut i mänskliga ögon, men är på fullt allvar och “hingsthögarna” har faktiskt ett annat, oväntat ändamål. Under riktigt svåra vintrar på prärien då vildhästarna inte kunde finna tillräckligt med föda kunde hingsthögarna tjäna som en sista utväg, då hästars spillning är så pass fiberrik att de kunde överleva genom att äta den och högarna var relativt lätta att hitta under snön.

Läs gärna mer om Blå Åskhök på hans egna sida under “Hingstar/Stallions” som nu har uppdaterats.

~~~~~~~~~~

Most young stallions probably dream of one day being the leader of the band. Already when very young the training towards one day (possibly, to be realistic) reaching the top begins and as two and three years old the similarities with human teenagers are clear. It’s a lot of picking and carrying on, games are important, there’s never a wrong moment to initiate a play fight and of course it’s important to show off, visually. Our young stallions Blå Åskhök and Blixt Linus are no exceptions. They can seem modest at first sight since they are usually not in contact with mares and are calm boys that put most of their energy into eating, but so eventually the temptation to tease get too large.

Blå och Linus är oftast goda vänner. Blå och Linus are most of the time good friends.

Blå och Linus är oftast goda vänner.
Blå och Linus are most of the time good friends.

For example, when leading them out for a little walk one will soon notice some pulling on the rope. It is not because they are being stubborn about going, however, but because they simply are picking up the rope with their mouths so they can perhaps pretend they are out walking us. If we go out with them both together we can see a lot of soundless, but obvious taunting them between the two, as if both of them are picking on the other for being caught and following us. Seth prefers to trim our horses’ feet out in the pasture and in the group of mares this is usually no problem aside for some of the others coming up close to get our attention, but when Blå and Linus were to be trimmed last week it was with ulterior motives that the other horse stayed close.  What can be a better opportunity to tease than when your friend is caught and standing with one leg in the air? So when Blå was being trimmed, Linus kept coming up to nip on Blå and vice versa when Linus was getting trimmed, of course. Afterwards they both left calmly to graze. Perhaps they were picking on us just as much as each other!

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul. Boys are still boys, though, and like everything on wheels

Pojkar är ändå pojkar och gillar allt på hjul.
Boys are still boys, though, and like everything on wheels

We have some stallions in different ages still in North Dakota and in the two large groups of older and respectively younger stallions something is usually going on. You hardly ever see any serious fights but that there are ranks to be decided upon is clear, especially when someone new enters the group. There’s sniffing with loud blows, crested and stretched necks to continue with more physical manifestations, such as rearing, the classical symbol of strength. Or biting, often at the other’s upper hind legs or side of the neck. Crested necks and elastic “show trot” or simply a chase after the other. All pretty impressive and magnificent in the eyes of the watching human.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangordningen genom frustningar med välvda halsar. Our Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

Kiche och Kugelblitz gör upp rangen genom frustningar och välvda halsar.
Kiche and Kugelblitz settle the hierarchy with loud blows and crested necks.

There are, however, also behaviours that we humans and the stallions (and mares for that matter) view somewhat differently. For another show of strength is to, butt to butt, push on the other with all power and shriek with the most high-pitched voice one can muster. The stallions mark their territory with their droppings and also in the group of boys only this is used as a test of strength. If there’s anyone around to impress then this is best done by making a pile, back over it to then sniff it, preferably while scraping the ground with one front hoof. This may look strange in human eyes, but it is completely serious and the “stud piles” actually also serve a different, unexpected purpose. During really harsh winters when food for the wild horses was scarce, the stud piles could serve as a last resort, since horse droppings have enough fiber that the horses could survive by eating it and the piles are fairly easy to find under the snow.

More information about Blå can be found on his own page under “Hingstar/Stallions”.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för. Rustler in the middle shows his strength through his butt.

Rumpa mot rumpa visar Rustler i mitten vad han går för.
Rustler in the middle shows his strength through his butt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s