Archive | July 2013

En god mor/A good mother

En del märrar blir alldeles uppslukade av sina föl, nästintill bokstavligt talat dessutom. Vår Lootah Akecheta är en sådan fölmärr. Hon är den äldsta av våra ston som vi har i Sverige, dock inte mer än tio år så hon har åtminstone lika många fler år att ge. Lootah är också den mest beresta av våra ston. Hon har tagit sig från North Dakota till Minnesota, tillbaka till North Dakota för att sedan göra en sejour till Colorado och Texas innan hon var åter i North Dakota och sedan slutligen flyttade till Sverige. Men nu får det vara slut på resandet för hennes del och hon ska i lugn och ro få göra det hon gör allra bäst, nämligen föda upp föl. Det goda mödraskapet ligger i Lootahs gener. Hennes egen moder, Keen Red, var ett av de mer produktiva ston som kom till Kuntz Ranch från Theodore Roosevelt National Park. För alltför många av stona som ringades in och avlägsnades från nationalparken blev traumat och omställningen stor och de fick sedan endast enstaka föl, en del inga. Men Keen Red, som avlägsnades som ung år 1986 lämnade många fina avkommor, däribland NHC-hingsten Dark Warrior och vår egen Sharpshinned Hawk (Sharpie) och Lootah, förstås.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red. A mother's daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red.
A mother’s daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Lootah kom dräktig till Sverige efter en lång sommar på prärien i NHC-hingsten Last Targets band. Som den förutseende moder hon är tog hon sig genast an den svenska menyn och var aldrig sen till utfodringarna och växte följaktligen i omfång. Hon var blev den sista av våra ston på gården att få sitt föl det året men det var ett välväxt föl och så fortsatte det. För fölet, för nu var det modern Lootah som tog över och allt skulle ges till fölet och den runda Lootah blev snabbt allt slankare, likt jag själv, Emma, efter att jag fått barn. Denna typ av märrar är otroliga på att ge till sina föl, man kan ge dem extra foder och fölet blir allt mer sälformad, medan ingen skillnad syns på märren. Även mentalt förändrades Lootah, från en ganska självständig indvid till att enbart finnas för fölet och även om hennes fina föl vägde upp det hela så är det ändå lite tufft att se henne förvandlas till en skugga av sig själv.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar. Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar.
Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Förändringen tillbaka till hästen Lootah var snabb så fort fölet avvänjdes efter ca åtta månader. Rätt vad det var fanns den där glimten i ögat igen och formerna blev återigen runda, men hon saknade sitt föl och hade nog helst sett att hon aldrig skulle behöva skiljas från det. Nu går de tillsammans igen och Lootah började efter flera veckor borta från fölet producera mjölk igen och den numer fyllda ettåringen diar ännu. Dock måste mjölken vara rätt blaskig vid det här laget för Lootah har hållt sig rund och slutligen blev vi nog alla rätt nöjda med situationen. Mor, dotter och ägare.

Se även gärna den just uppdaterade sidan om Lootah under “Ston/Mares”.

~~~~~~~~~~

Some mares are all about their foals, and give their foals their all. Our Lootah Akecheta is one of those mares. She is the oldest of our mares that we have in Sweden, although not more than ten years old and thus has at least as many more years to give. Lootah is also the most widely travelled of our mares. She has gone from North Dakota to Minnesota, back to North Dakota to then make a trip to Colorado and Texas before she got back to North Dakota and then finally moved to Sweden. But this will have to be the end of travelling for her so she can peacefully do what she does best, to raise foals. The good motherhood lays in Lootah’s genes. Her own mother, Keen Red, was one of the more productive mares that came to Kuntz Ranch from Theodore Roosevelt National Park. To way too many of the mares that were rounded up and removed from the park the trauma and readjustment were too big and they later only had few foals, some none. But Keen Red, who was removed as young in 1986, left many fine offspring, there among the NHC-stallion Dark Warrior and our own Sharpshinned Hawk (Sharpie) and Lootah, of course.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan. Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan.
Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah arrived pregnant to Sweden after a long summer on the prairie in the NHC-stallion Last Target’s band. As the forseeing mother she is, she immediately adapted to the Swedish menu and was never late to feedings and accordingly grew in bulk. She was the last of our mares to have her foal that year but it was a well grown foal and so it continued. For the foal, because now it was mother Lootah who was in charge and everything was given to the foal and the round Lootah quickly got thinner, like myself, Emma after I had my kids. This type of mares are incredible at giving their foals their all, one gives the mare extra feed and the foal gets chubbier while the mare stays the same. Also mentally Lootah was changed, from a rather independent individual to only exist for the foal and even if the lovely foal was good to see, it was also hard to see Lootah being turned into mere a shadow of herself.

En minst sagt högdräktig Lootah. A quite pregnant Lootah.

En minst sagt högdräktig Lootah.
A quite pregnant Lootah.

The transformation back to the horse Lootah was fast as soon as the foal was weaned after about eight months. All the sudden the spark came back to her eyes and she got rounder again, but she missed her foal and would probably rather never had been separated from it. Now they are back together again and Lootah started giving milk again after several weeks apart from the foal and the now yearling is still nursing. But at least the milk must be rather watery by now for Lootah has stayed in good shape and finally we all probably got pretty happy with the situation. Mother, daughter and owners.

Lootah’s own page under “Ston/Mares” has now also been updated for further information.

Advertisements

Orkidéer/Orchids

Mina föräldrar hade båda ett naturintresse av stora mått och tog mig och mina bröder på många utflykter för att uppleva naturens under, små som stora. Jag tyckte alltid det var härligt att komma ut på olika håll i naturen även om jag växte upp på gårdar nära den samma och det intresset har hållit i sig genom livet och lett mig till olika arbeten, utbildningar och även Seth. Men det fanns en sak som liksom alltid grumlade upplevelsen med barndomens utflykter en smula. Något som alltid verkade dyka upp när jag var som mest mätt på naturens under och bara ville hem, eller som alltid manade mina föräldrar att vilja gå en bit till när min mage kurrade och jag ville ha fika. Orkidéer. Orkidéer, orkidéer, orkidéer… vita, rosa, gula, med prickar, utan prickar, två-blad och nycklar, SUCK, var min juvenila själs svar. Ibland åkte vi iväg med orkidéer som huvudsyfte, ibland lyckades de nästla sig in i upplevelsen fast de inte stod på schemat.

Naturligtvis var det inte riktigt så illa, egentligen. Jag ville bara gärna tro det, det var väl en sådan sak när man går emot sina föräldrar bara för att. För det var med en väldig förtjusning som jag hittade ett par orkidéer på vår egen mark härom veckan. Jag hade sett dem runtomkring i närheten, men visste inte att de också växte i våra hästars hagar och det här var en härlig ny upplevelse!

En skir liten Jungfru Marie Nycklar i hästhagen A delicate little Moorland/Heath Spotted Orchid

En skir liten Jungfru Marie Nycklar i hästhagen
A delicate little Moorland/Heath Spotted Orchid

~~~~~~~~~~

My parents both had a great interest for nature and brought my brothers and I on many trips to experience nature’s wonders, small and large. I always thought it was lovely to get to go to different places in nature, even if I grew up on farms, close itm and this interest has kept with me through life and led me to different jobs, education and also Seth. But there was one thing that always seemed to cloud the experience a tad bit. Something that seemed to appear whenever I was the most satisfied with nature’s wonders and just wanted to go home, or that always seemed to make my parents want to go further when my belly was growling and I just wanted to stop for lunch. Orchids. Orchids, orchids, orchids… white, pink, yellow, with spots, without spots, tway-blade and Dactylorhiza, SIGH, was my young souls reply. Sometimes we went with orchids as the main purpose of the trip, sometimes they just seemed to nestle themselves in into the experience even if the were not the plan.

Of course, it really wasn’t that bad. i just wanted to believe so, I guess it was just one of those times when a child goes against it’s parents just because. For it was with great joy that I found a couple orchids on our land just the other week. I had seen them around, nearby, but didn’t know that they grew in our horses’ pasture and this was a wonderful new experience!

/ Emma

Historiksidan uppdaterad/History page updated

Ett kort sammandrag av Nokota®hästarnas historia på svenska kan nu läsas på historiksidan under faktafliken här.

~~~~~~~~~~

A short summary in Swedish of the Nokota® horses’ history can be found on the history page under “Fakta/Facts”. There you also find a link to the Nokota® Horse Conservancy’s review of the horses’ history.

Image

Liggarboksteckning gjord av Sitting Bull. Gårdagens Nokota®?
Ledger Book drawing made by Sitting Bull. Yesterday’s Nokota®?

En färgjämförelse/A color comparison

Please scroll down for English…

Nu är det väl ändå dags att starta den här bloggen på riktigt. Vi har så mycket tankar om det som händer och vad vi ser omkring oss här på gården och tänker att kanske finns det någon mer som skulle uppskatta att ta del av dem, men det är lite “otäckt” ändå att börja skriva för då ska man ju fortsätta och därmed formulera alla dessa tankar.

Det är fortfarande mycket information som behöver komma upp på sidan och framför allt behövs nya bilder på hästarna. Vi har fina hästar och gott om vackra dagar att fota men ändå är det så svårt att få tillfälle till just sådant. En god vän, som också är keramiker och tycker om att teckna och måla beskrev hur han utifrån bilder vi visade tyckte att ljuset i Sverige verkade annorlunda jämfört med ljuset i North Dakota och sade att om han kunde sätta en färg på det så skulle det vara blågrönt. Jag hade aldrig formulerat tanken själv, men kunde inte annat än fullständigt hålla med. Ljuset här på Djuptodal är blågrönt och av en annan färg än i North Dakota där jag skulle beskriva ljuset som mer gyllene orange. Båda hisnande vackra.

En blå häst i ett blågrönt landskap. A blue horse in a blue green landscape.

En blå häst i ett blågrönt landskap.
A blue horse in a blue green landscape.

Uppenbarligen är då denna sidas omslagsbild från North Dakota och det är förstås lite ologiskt. Det finns gott om vackra vyer som skulle göra sig bra som omslagsbild också här i det magnifika Höga Kusten-området men trots allt är ännu majoriteten av våra hästar födda på prärien i North Dakota och det kändes lämpligt att kröna sidan med en bild som påminner om deras ursprung och skulle kunna ge en känsla av vad det är som format hästarna till det de är idag. Bilden är tagen alldeles intill Missouri River, ungefär 8 mil sydöst om Bismarck i en hage som Nokota® Horse Conservancy burkar arrendera. Ni kommer förmodligen få läsa mer om den hagen i kommande inlägg.

~~~~~~~~~~

It sure is about time to start this blog for real. We have so many thoughts about what we see around us here on the farm and think there might be someone else who would appreciate to hear them. But also it is a little bit “scary” to start writing, for then one ought to continue and put words on all these thoughts.

There still is a lot of information that needs to be put on the site and, most of all, we need new photos of the horses. We have fine horses and lots of pretty days to photograph them but still it is so hard to find time for such things. A friend, who is a potter in Minneapolis, USA and also enjoys drawing and painting described how he from the pictures we sent him thought the light in Sweden seemed different than the light in North Dakota and if he could put a color on it, it would be blue green. I had never put words on that thought myself, but had to agree fully. The light here on Djuptodal is blue green and of a different color than in North Dakota where I would describe the light as more a golden orange. Both breathtaking.

En bit av det orangea i det blågröna. A piece of the orange within the blue green.

En bit av det orangea i det blågröna.
A piece of the orange within the blue green.

Obviously then, this banner phto is from North Dakota and that is of course not totally logical. There are plenty of marvellous views that would make great banners also here in the stunning High Coast-area but after all the majority of our horses are still born on the prairie of North Dakota and it seemed fitting to cap the site with a picture that is a reminder of their heritage and what made the horses what they are today. The picture is taken in one of the Nokota® Horse Conservancy’s leased pastures right by the Missouri River, some fifty miles southeast of Bismarck. You will probably hear more about that area in future posts.